återkommer sorgen i mig med full kraft. Den knyter sig runt min kropp och tvingar sig på mig.
Den är obarmhärtig i sin smärta och trots att den är välbekant idag tar den ofta andan ur mig.
Skillnaden mot då är att jag inte blir rädd, jag vet att sorgen fyller sitt syfte.
Den är min egen påminnelse om vad jag inte vill tillbaka till.
Då - när den förlamade och var alltför brutal för mig att bära.
Då- när jag bara hade en lösning på att få bort den.
Då- när hans smärta fick bli viktigare än min egen.
Då- när en annan människa var viktigare än jag.
Sorgen vill mig väl och idag är vi vänner.
5 kommentarer:
önskade att jag också kunde känna så när sorgen kommer över mig..
Ja det är skönt när vi vågar vara i känslan utan att fly. Det är då vi upptäcker så mycket mer. Om vi lyckas hålla oss öppna och inte stänger igen.
Jag känner som du - idag kommer inte sorgen med ångest. Men oftast kommer den fortfarande med känslan av att vara bortknuffad. Men idag får jag känna så och gråta och både känslan och gråten är viktig - i alla fall för mig.
Sanna
Känner igen det som Sanna skriver om att förlika sig med sorgen men att samtidigt ändå känna sig bortknuffad... i mitt fall tror jag dock att det handlar om att såret är ganska färskt. Förhoppningsvis läker det bättre med tiden.
Men jag ser verkligen fram emot den dagen då jag också blir vän med min sorg, fullt ut.
Kram
Tinto
Ni kloka, varma människor...
Kram
Skicka en kommentar