fredag 25 december 2009

Fem år

har gått sedan tsunamin i Sydosasien och jag minns samtalet som berättade att min chefs två yngsta barn var borta. Jag minns samtalet som berättade att vännens systerdotter inte hittats. Jag minns tidningsartiklarna om den före detta arbetskamratens letande efter hela sin familj; en familj hon aldrig mer återsåg.

När jag läste Malin Sävstams oerhört starka bok "När livet stannar" vet jag att jag tänkte att jag har så oändligt mycket att vara tacksam för, och att det var mitt ansvar att se till att mitt liv blev bra, trots att jag då gick igenom helvetet med missbruket och mitt eget medberoende.
Om någon bok gav mig något just då så var det den, och har ni inte läst den så gör det.

Jag hade valmöjligheter på ett helt annat sätt än de som hade förlorat nästan allt i tsunamin; ändå har de gjort val efteråt som de flesta av oss kanske inte tror är möjliga.
De har valt att leva;att göra det bästa av sitt liv trots allt, och i dagens Aftonbladet läste jag om min gamla arbetskamrat Maria som fann kärleken i sin vän Bob. Den man hon träffade när de gemensamt letade efter sina familjer i Khao Lak 2004. Klicka här.

2 kommentarer:

Sus sa...

Mina barn kom hem 12 dagar innan Tsunamin.
12 dagar innan..
Jag orkar knappt tänka på vad som kunnat hända.

Åsa Hellberg sa...

Det förstår jag.