så ofantligt mycket mediauppmärksamhet tack vare Casanovas Kvinna och jag tror (till och med vet) att många, många har känt igen sig i min berättelse.
Jag har tidigare pratat här om att man gärna lyfter fram otrohet som något snaskigt och kul och älskarinnor har fått spaltmeter med uppmärksamhet medan vi som har blivit bedragna och nästan gått sönder inte har fått höras.
Kanske har vi heller inte velat höras för vi har känt en sådan skam för vad vår familj har gått, eller går, igenom. Vi har gömt oss och inte berättat; rädda för vad vår omgivning ska tycka och tänka.
Idag är vi oerhört öppna om vår problematik i vår familj, och ingen av de vi pratar med har dömt någon av oss, tvärtom har de velat höra mer och varit glada för att vi törs berätta.
Det betyder inte att det alltid har varit lätt att säga som det är, men ju mer jag pratar desto lättare har det blivit och idag är det som att prata om vad som helst.
Jag skäms inte ett dugg.
Jag är stolt och glad över min familj, min bok och mitt liv som Åsa och om jag kan förmedla en gnutta av den "skamlösheten" så är jag glad.
Då har jag gjort det jag föresatte mig att göra när jag skrev boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar