Dagisbarnen på gården utanför jublar. Änglar, snögubbar och lyktor produceras av natten nederbörd. De barn som ibland gråter när föräldrarna måste gå är idag bara glada. Snö är roligare än mamma och pappa.
Porten är trög, och min 90-åriga grannkvinna har problem med att få upp den. Hon suckar besviket när hon inser att det kommer bli svårt att ta sig med rullatorn till Konsum idag. Drivor av snö ligger oplogade, och hon önskar att hon vore lite starkare i benen.
Längtansfullt tittar hon på barnen i snön, och hon kommer ihåg precis hur det var.
Det var innan flykten från Tyskland till Danmark 1939. I den delen av Tyskland hon kommer från snöade det inte särskilt ofta, därför är hennes barndomsminnen av detta extra värdefulla.
Det hindrar inte att hon tycker att snön borde ge upp nu. Hon vill kunna handla utan att riskera att halka och bryta benet.
Barnen längtar inte efter våren, de väljer att vara här och nu.
Troligtvis kommer de inte ens ihåg vad vår är.
Det gör jag, och jag håller med min granne.
Visst börjar det bli dags?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar