tisdag 10 mars 2009

Jag älskar mig

En provocerande rubrik?
Kanske.
Egentligen skulle jag välja att säga om mig själv att jag är bra nog. Jag duger som jag är.
Och nej, jag kan inte "bara bli bättre". Jag duger som jag är. Punkt.

Hur har du det med dugandet?
Har du möjligtvis slagit på dig själv något idag? Använt magistern på axeln som så gärna talar om vad som är fel? Eller kanske har du plockat fram prästen som säger att du borde skämmas, pappa som tycker att du borde gjort mer, eller mamma som undrar om du bara tänker på dig själv.

Dagens övning gäller röster. De som inte har ett dugg med nutiden att göra men som vi väljer att ta fram och lyssna på ändå.

Gör en lista på dessa röster och namnge dem med sitt rätta namn.
Skriv efter namnet vad denna röst vanligtvis säger till dig.
Skriv därefter vad du som vuxen, med egen röst, egentligen skulle vilja säga.

Så här:
Magister Blom säger -Du är alltid slarvig. Din röst: "Jag har gjort mitt bästa och det räcker".
Mamma Karin säger -Mamma blir ledsen när... Din röst: "Jag väljer och tar ansvar för mitt eget liv".

Försök känna hur det känns att tänka med din egen röst istället för någon annans.
Ovant? Läskigt? Varmt? Skönt? Snällt? Tokigt? Bra? Omtänksamt?
Känns det egoistiskt? Då har nog missat att få med en röst på din lista.

De inre röster vi använder oss av är sällan positiva. De fungerar istället utmärkt som nedvärderande slagträn.
Jag vet inte hur det är med dig, men själv var jag trött på dessa "du duger inte" röster som jag hörde i mitt huvud (mycket sällan i det verkliga, vuxna, livet).
Övningen är till för att se våra begränsande tankar, och istället ge oss en egen tankeröst.

Den röst som vet att vi duger. Precis som vi är, och trots det vi gör.

4 kommentarer:

Unknown sa...

Jag älskar mej! (förutom de gånger jag inte gör det)

Åsa Hellberg sa...

Bra. Jag är inte särskilt orolig för dig:)

Anonym sa...

Jag jobbar på att älska mig. Men det är inte helt enkelt... :)

Däremot vill jag inte nöja mig med att säga att jag gör så gott jag kan och att det räcker. Då utvecklas jag ju inte! Och viljan att utvecklas är ju faktiskt en drivkraft i livet.

Vad säger du om det?

/Karina

Åsa Hellberg sa...

Hej Katerina.

Jag vill mest flagga för risken att aldrig bli nöjd och att aldrig tycka att det man gör är bra nog.

Viljan att utvecklas blir för mig en annan sak, för visst är det en drivkraft. En bra en:)