När jag kommer in i tvättstugan ser jag att någon är där, men först när jag kommer närmare ser jag att det är grannen från några våningar upp.
Vi hälsar glatt när vi har ungefär fem meter emellan oss. "Jag såg inte att det var du", säger vi samtidigt och konstaterar att det där med att använda de glasögon man har kanske inte hade varit så dumt.
På dagens promenad kommer jag att ha de slipade solglasögonen, inte för att jag måste se någon på långt håll utan för att ljuset får ögonen att tåras rejält.
Idag ska jag ta vägen förbi plaskdammen, det kan ju hända att några barn har fått för sig att bada.
De har ju ingen koll på vilken månad det är.
Det har jag.
Det är september, och i morgon finns min bok i handeln.
Min bok.
Min sanna historia.
Det ni!
2 kommentarer:
Jag kan bara glädjas med dig - och alla andra som kommer att få tillgång till den och kanske får stöd, en ahaupplevelse, eller kanske tom får upp ögonen på sig själva.
:D
Sanna
Tack Sanna!
Skicka en kommentar