Tinto, min "lillasyster" som jag aldrig har träffat, bloggar också om ni inte redan har hittat till henne. Klicka här för att komma till hennes blogg.
Hittade just detta hos henne, och återigen blir jag påmind om varför jag gör det här arbetet
med att prata om vårt speciella missbruk och medberoende:
För en liten stund sedan satte jag på datorn här hemma.Slog på Youtube och Åsas föredrag.
Bad sambon att lyssna med ett halvt öra för att på så vis "slippa" läsa boken från pärm till pärm.
Några minuter in i föredraget såg han på mig och sa med grötig röst:
"Det är som att det var du som stod där. Det kunde lika gärna varit din historia."
Tårarna rann på insidan.
Tack Åsa.
Tack så otroligt mycket för att du finns och för det arbete du gör.
Tack för att du ger alla oss som ännu inte vågar, en röst.
Ett värde.
Tack för att du visar vägen.
När föredraget var slut såg han på mig och sa:"Jag kanske borde ta och läsa den där boken ändå..."
4 kommentarer:
Ja, fantastiskt bra. Läste det igår och svarade lite Anonymt. Känner man igen sig? Hmmm!
Man gör väl det:)
Kram till dig Agneta!
Tack själv...:)
Funderade på en sak häromdagen, och kände att jag ville föra det vidare till dig.
Du inleder ditt föredrag med att säga att du inte är ensam på scenen, att vi är många med dig. Säkert flera tusen. Och det är på ett sätt sant. Vi är onekligen många som stod bakom dig och var beredda att ta emot om du föll (även om mina armar hade fått tänjas ut ganska rejält från Skåneland)...men till syvende och sist så var det trots allt du som klev ut på den där scenen. Du som tog steget, och som visade vägen.
Glöm inte att ge dig själv tillräckligt med cred för det!!
Kram
Tinto
Tack Tinto; jag ger faktiskt mig själv credit:), men det handlar också om att vi är så otroligt många.
Jag tror att det är ett viktigt budskap att min historia på intet sätt bara är min...
Kram Åsa
Skicka en kommentar