söndag 2 maj 2010

Jag läser en blogg,

ett mail, en artikel; alla handlar de om missbruk.
Jag läste någonstans att nio av tio alkoholister dör av sin sjukdom, och rätta mig gärna där om ni vet att jag har fel.

Det finns fortfarande många som tror att alkoholister är de vi ser fulla kl 9 på parkbänken, medan fakta är att de flesta fortfarande har ett jobb, en bostad och en familj, om än en rätt trasig sådan.

Hade det hängt på familjen så hade alkoholisten varit nykter för länge sedan, men nu gör det ju inte det.
Det hänger på alkoholisten själv om hon eller han väljer en ny väg.

Vi anhöriga har också en väg att välja, vår egen - eller den som är utstakad av en onykter människa.

Det går inte att skylla på den som är beroende, vi som är nyktra har egna valmöjligheter.

4 kommentarer:

nillas liv på pinnen sa...

Förutom när det handlar om barn, tyvärr. De har inte det där valet.

Åsa Hellberg sa...

Nej, det är därför vi nyktra föräldrar måste hjälpa till.

Anonym sa...

bra inlägg, håller med. Idag vet jag ju, att jag hade ett val. Fast på sätt och vis, när man är så sjuk i medberoendet så har man ju ungefär lika lite valmöjligheter som den aktive beroende, som inte ännu fattat att han/hon är sjuk. Det är med medvetenheten man får valmöjligheterna känns det som.

Så då är jag väl tacksam för insikterna jag får, trots att dom rör upp mkt känslor.

(skrivit i stegen i s-anon nu och vips bubblar en MASSA ilska och sorg och ledsenhet upp; opassande nog; eftersom min partner tror att jag har släppt det här nu; och råkar vara väldigt kär och ömsint för tillfället... *suckar å skrattar* )


Tänk vad vansinnigt det är att vara så livrädd att bli övergiven av någon som behandlar en illa, så att man gör sig själv till ett offer!!


Håller med om att när det finns barn iblandade så blir det ännu tyngre ansvar på att fatta beslut. Åt dem.


Ha en fin dag med dina fina naglar! :-)


Kram!


/Opassande arg Lizzie(som inte vet vad hon ska göra av alla känslor just nu)

Åsa Hellberg sa...

Lizzie, så är det ju. Men genom att höra, om och om igen, att vi kan välja så tror jag det går in till sist... när vi är redo.

Kram åsa