fredag 21 maj 2010

Av föräldrar och barn får man höra sanningen.

Uppenbarligen är det så att min Mamma inte uppskattar alla mina inlägg på den här bloggen.
Hon tycker till exempel att det är helt ointressant att läsa om huruvida jag tvättar lakan eller inte.

Annat hon sa idag; det är på dagen 25 år sedan jag nästan störtade ner i en ravin med det tåg som spårade ur utanför Munkedal i norra Bohuslän.
Vi räddades tydligen av en telefonstolpe.
25 skadade, ingen allvarligt. Inte ett hår kröktes just på mitt huvud.

När jag passerar den platsen påminner jag alltid mina medpassagerare (mamma) om hur glada de ska vara att jag fortfarande lever. De (mamma) suckar lika uttråkat varje gång.

25-års minnet kan man läsa om i pappersvarianten av dagens Bohuslänningen, och det var nog bra för att få min mamma att förstå hur oerhört nära det var att jag störtdök ner i ravinen. Kanske kan hon tänka på det nästa gång jag berättar om att jag tvättar lakan.

Hon har en dotter som lever, kan tvätta - och dessutom berätta om det.
Är inte det helt fantastiskt?

Jag älskar dig, mamma.
Puss.

12 kommentarer:

nillas liv på pinnen sa...

=)
Mammor borde definitivt glädja sig över sina barn! Vilken annan uppgift har de i livet? (Läs: ingen)
Jag är helt säker på att min mamma glädjer sig när hon läser min blogg. Och att hon ibland snurrar ett (eller flera) varv i sin grav.

Maj Korner sa...

Äh, mammor är mammor, ränderna går aldrig ur.

Kia sa...

Haha, jag tycker det är charmigt att få sms från min 70-åriga mamma. Men det är också så långt hennes tekniska förmåga räcker, till min blogg har hon inte hittat.

Åsa Hellberg sa...

Haha, hon har humor tack och lov och står ut med att man driver med henne lite.. och hon gillar nog det mesta:)

Anonym sa...

Jag bodde utomlands för 25år sedan så detta om olyckan var en nyhet för mig.
Jag är glad att du klarade dig (för min egen skull också)
Min kontakt med min mamma bröt jag för 10 år sedan så jag hoppar över komentarer om mammor
Sanna

Pennelina sa...

Så häftigt med en mamma som följer bloggen :-) På gott och ont!

Kramar från P

Sus sa...

Mina svärisar är i Hamburgsund nu.
Ska vi vara avis på dem..?
Din mamma är nog cool.
Mammor är det.
Juh!

Åsa Hellberg sa...

Min mamma är cool, smart och snäll!

Anonym sa...

Jag ser ditt inlägg från ett annat perspektiv. Och det är var gränsen går för en coach (och i mitt fall samtalsterapeut) och sitt privatliv.

Jag funderar över det ofta (och har skrivit om det i min blogg). Jag får ofta positiva kommentarer för min blogg samtidigt som andra säger att jag vill att min samtalsterapeut ska vara 'ren', dvs jag vill inte veta något om terapeuten innan vi träffas i terapirummet.

Min glädje att skriva är så stor så det överväger för mig. Dock har jag valt att berätta om städningen i Facebook, och de mer djupa tankarna i bloggen.

Har du tänkt i sådana banor som jag? Med de medvetna val det för med sig om vad jag skriver vad? I förhållande till min proffession?

Åsa Hellberg sa...

Hej Brain.

Tack för en utmärkt fråga!

Jag har skrivit en hel bok om mina tillkortakommanden, vilket gör att de flesta som kommer till mig redan där vet otroligt mycket, betydligt mycket mer än man i normalfallet vet om en samtalskontakt.

När det gäller otrohet, som jag arbetar mycket med, är det en fördel att berätta att det går att må bra igen, vilket jag försöker påvisa genom blogg, bok och föreläsningar.

Jag är oerhört noga med vad jag lämnar ut här, tro det eller ej, och det finns faktiskt en tanke bakom att visa att jag inte perfekt, säger och gör tokigheter och att jag trots det är en helt okej människa.

Min upplevelse är tvärtom mot din. Jag upplever att mina klienter finner en trygghet i att jag förstår vad de går igenom, och jag tror att de söker sig till mig just av den anledningen.
De som vill ha en "anonym" samtalskontakt söker sig helt enkelt inte till mig eftersom jag redan på hemsidan berättar om mig själv och min egen erfarenhet.

Kram Åsa

Anonym sa...

Jag vill gärna se det på ditt sätt, men blir osäker när jag får kommentarer som den jag refererade till.

Vill man ta den Lars-Anders som finns bakom mina tankar i min blogg, får man en bra terapeut men mycket erfarenhet från livet. Vill man inte får man söka sig vidare.

Jag orkar inte vara någon annan än det jag nu äntligen blivit.

Åsa Hellberg sa...

Precis så Brain, vi kan inte passa alla:)

Kram Åsa