Nu har faster Åsa ätit

och medan sonen kilar iväg på ännu ett gymnasieöppethus tänker jag baske mig inte göra ett enda dugg.

Det finns de som hävdar att det inte är möjligt, men så har de heller aldrig träffat mig. Jag kan till och med låta bli att tänka om jag är på det humöret.
Ögonen kan vara riktade mot tv-hållet, men ser inte.
Ljudet är en bakgrundsmatta men påverkar mig inte överhuvudtaget.
Kroppen är i ett komaliknade tillstånd och inte ens mina varma rosa tofflor får mig att vifta på tårna.

Göra ingenting?
Japp, det funkar.