och skyller helt och hållet på sonen som jag mötte i dörren vid halv tio igår och som skulle hem till en kompis. "Jag sover nog över".
Själv viftade jag med tårna till närmare halv två. Jag har söndag idag och det enda jag ska lägga energi på är manus två.
Alltså ställde jag väckarklockan på nio, vilket är en bra tid att vakna en helgdag.
Halv sju är det inte.
Jag praktiserar att släppa taget.
Han är arton i augusti.
Så jag håller inne med den lilla oro jag känner och låter honom vara ifred.
Istället vaknar jag tidigt.
Kollar om jag har fått något sms.
Ögnar nätupplagan av kvällstidningen så att det inte har hänt något i stan i natt.
Hittar katten i sonens tomma säng och våra blickar av samförstånd säger allt.
Vi är en man kort den här morgonen.
Jag viskar att vi måste vänja oss, att det är så här det kommer att bli nu.
En ny värld väntar på vår snart arton.
3 kommentarer:
Usch ja det är svårt att vänja sig, men det går;) Tur ibland att man har sina fyrbenta vänner=)
Kram och hoppas du har en skön trettondagsafton!
Adela
Åh, herregud. Hjärtat värker bara vid tanken på att de ska bli så stora. Kram!!
Det är tufft, I tell You. Men samtidigt underbart. Knasig känsla!
Skicka en kommentar