torsdag 16 september 2010

Ett par veckor in i godisstoppet

känns det helt okej.
Jag har vänligt tackat nej till kakor både hos mamma och hos frissan (där jag trots allt hade ett stort behov av tröst) utan att få slag.

Mitt anlag för allt eller inget attackeras bäst med nolltolerans.
Jag har haft samma glufstendenser när det gäller alkohol.
Ett glas vin (ett uttryck jag är särdeles oförtjust i) var inte min grej. Vin var fest och när det var fest drack jag betydligt mer än ett glas, om än bara ett par gånger per år.
Mitt medberoende fungerade på samma sätt: All in, eller inte alls.

Nu går det förstås att träna sig till måttlighet, men med just socker och alkohol känns det inte särskilt nödvändigt.

6 kommentarer:

Agneta sa...

Socker är förrädiskt. Livsfarligt. På måndag börjar jag om med godisstopp (igen...)

Anonym sa...

Heja dig!
Jag firade just igår sju månaders sockerfrihet (och allt vad för mycket kolhydrater innebär...!).

*håller alla tummar*
Kram
L8

Åsa Hellberg sa...

Stort & smått, bra tänkt!

L8; det är bara godis i alla dess former som jag hoppar över. Potatis gör sig fortfarande väldigt bra i den här magen.

Shamrock sa...

Jag är tyvärr oxå allt eller inget när det gäller godis (och även träning). Jag vet att 1:a veckan är värst men jag har inte riktigt kommit till skott än. Grattis till att du har lyckats

Åsa Hellberg sa...

Tack. Vi har ett juluppehåll sedan kör vi igen:)

Anonym sa...

Det är inte så bara Åsa!
*håller tummar i alla fall!* :)

L8