Jag har ägnat förmiddagen åt samtal, och som vanligt blir jag starkt berörd.
Av flera skäl, inte minst för att jag minns hur det var, hur ångesten hade kommandot och hur fokuserad jag var på honom och inte mig själv.
Allt han gjorde, allt han sa, allt han signalerade analyserade jag; allt handlade om hans tillfrisknande som skulle ge mig den lycka som jag längtade så efter.
Mitt liv i hans skakiga händer...
99.9% av oss medberoende går igenom precis samma sak, alltså är det alldeles naturligt.
Det kan vara bra att veta när man är som allra mest ensam och tror att ingen annan upplever samma sak som jag.
Alla upplever samma sak, samma lämnade av självet vid upptäckten av ett sex & kärleksberoende.
Min erfarenhet (observera att det är MIN) är att vi har olika sätt att hantera otrohet; och det skiljer sig en hel del mellan hur vi som är medberoende, och de som inte är det, förhåller sig till sina upplevelser.
För oss som är medberoende kliver ofta intellektet in och därmed åtsidosätter vi våra egna känslor för att istället fokusera på vår partners. Vi blir missbruksstrateger snarare än sörjande anhöriga...
Den som inte är medberoende är mycket mer känslosam; bryter ihop, skriker, gråter, anklagar, visar sin sorg, känner med varje fiber hur ont det gör... och struntar i vad partnern känner.
Som sagt, det är min erfarenhet utifrån de som jag träffar.
Jag blir berörd oavsett.
De flesta nya läsare som kommer hit har googlat på otrohet.
Jag känner sorg varje gång jag ser det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar