söndag 26 september 2010

Jag vilar i en oerhört stark tro

på att människor kan förändras, att alla inte vill ha en förändring är en helt annan sak.
Utan motivation kommer vi heller inte att ta något steg i någon riktning.

Vad som motiverar dig vet jag inte; inte ens att ens barn far oerhört illa är för en del motivation nog, medan det för andra är vad som gör att man får rumpan ur vagnen och tar tag i det liv som är ens eget ansvar.
Kan man inte prioritera sig själv kan man i alla fall motiveras av sina barns mående.

Det finns vuxna som väljer sin partner framför sina barn, bland oss medberoende är inte det helt ovanligt.
Att det sveket slår minst lika hårt som att den andra föräldern missbrukar vill vi inte tänka på; därför vill jag vara extremt tydlig när jag säger att ett aktivt medberoendet är lika skadligt för barnen som ett missbruk.

Jag säger inte det för att skuldbelägga, jag säger det för att det är så det är.

Jag själv kommer att få gottgöra min son resten av mitt liv.
Det gör jag idag med glädje.
Han är inte värd en mamma som är medberoende och besatt av en missbrukares beteenden.

7 kommentarer:

Sus sa...

När jag kom hem från kräftskivan i fredags var Minstingen vaken. "Det syns på dina ögon att du har druckit", sa hon.

Igår bad jag om ursäkt.
Hon skrattade och sa: Men det är lugnt mamma! Du var bara lite glansig.

Jag skäms för det trots att det bara var en engångsföreteelse.

Åsa Hellberg sa...

Vissa barn har det så vareviga dag och med betydligt värre konsekvenser än att det syns i ögonen...

Anneli Stålberg sa...

Så klokt och så sant! Jag önskar att alla barn fick leva i trygghet och kärlek.

Anonym sa...

I get the point:) / jeanette

Millan sa...

Och dina ord faller väl in på mig idag...
Det är med skakiga ben jag gjorde det imorse..men det är för mina barns skull jag gör det.

En dag i taget..släpper taget och vinglar mig fram..övning ger färdighet..

Kramar om

Åsa Hellberg sa...

Anneli; ja, det önskar vi nog alla.

Jeanette; haha, det var inte adresserat till någon speciell, men det tror jag att du vet.

Millan; kämpa på!

Unknown sa...

Det är många år sen nu som jag var i ett medberoende och mina barn fick lida. I dag mår vi prima, mina tre guldklimpar och jag. Barn, stackars alla barn som ofrivillgt får lida...jag ser det så ofta i min kvinnojour.
Kram