Under året som har gått

har jag gjort TV tre gånger (Tv 4 och Svt), radio tre gånger (P1, P3 och P4) och otaliga tidningsintervjuer om Casanovas Kvinna (jag har sparat alla).
Vilken fantastisk resa det har varit.
Jag pratar numera om mitt medberoende till en sexmissbrukare som andra pratar om kaffebröd och den osäkerhet jag kände när jag klev upp på scenen på bokmässan 25 september förra året
- då jag för allra första gången skulle berätta högt om det jag hade varit med om - är numera helt borta.

Tryggheten kommer förstås från att jag nu har gjort det många gånger, men också för att jag inte vid ett enda tillfälle har mött någon som inte har lyssnat eller som har avfärdat det jag säger som idioti.
Kanhända har de gjort det bakom min rygg, men det är ingen reaktion som har mött mig.

Alla förmår inte att prata om det lika öppet som jag, men alla förmår att berätta för någon.
Att en enda människa orkar lyssna kan betyda oerhört mycket och det börjar med att vi vågar berätta.
Om jag har berättat för flera tusen utan att bli dömd, så kommer du inte heller att bli det om du berättar för den vän som står dig närmast.