Idag fick jag ett superlängt

efter en av mina bästa vänner.
Jag har skrivit om henne här tidigare eftersom hon också har utkämpat många kamper i sitt liv.

Vi hörs inte så ofta eftersom vi bor i olika delar av landet.
Enda gången vi har bott på samma ställe var när vi gick i högstadiet i Tanumshede, men då grundlades en vänskap som har varat i över 35 år.

Anyway, jag ringde idag och då var hon på Scandinavium i Göteborg. Det var något med hästar.
I hennes liv är det alltid något med just det där djuret.
Jag vet inte hur många hon har eftersom hon också har fått upp sina döttrar i sadeln. Några är hennes och andra är lämnade till henne för träning.

Jag är numera rätt skraj för hästar även om jag också i många år hängde i stallet.
Hon hade en egen häst redan då, Pinto, som sedan var med i filmen om Ronja Rövardotter.
Själv red jag på Frej.
En fjording som med tveksamhet hoppade över de hinder som jag önskade.
Oftast ville han stanna och göra annat.
Det ville inte Pinto. Han hoppade när hon sa till honom att hoppa och hela hennes flickrum pryddes av rosetter från olika tävlingar som de hade vunnit.

I flickrummet fanns också alla de medaljer hon vann i alla friidrottsmästerskap. Och handboll. Och orientering. Och dans.
Jag undrar om inte 5.0 betyget från gymnasiet också hängde där någonstans.
Sa jag att hon var fantastisk på piano och sång och var näst intill obehagligt vacker?

Det skulle kunna vara lätt att bli avundsjuk på henne, men så kände aldrig jag.
Tvärtom.
Bättre vän gick inte att få.

Någon gång skulle jag vilja samla mina bästa vänner och tacka dem för vad de har betytt och betyder för mig.
Jag är en mycket lyckligt lottad människa.