Tänk vilken tur det ändå är

att vi inte vet vad som ska hända i våra liv.
Vi kan ha planer, vi kan vara ambitiösa, vi kan önska en mängd saker för oss själva och ändå drabbar livet oss.

Jag läser i Kattis & Co ett brev från en präst till sig själv som femåring, och det blir väldigt tydligt i det hur det aldrig finns några garantier trots de bästa av förutsättningar.
Han har under sitt femtioåriga liv förlorat två av sina barn, och han skriver till sig själv att "jag är glad att du slapp veta det innan det skedde".

Varken hängslen eller livrem ger några garantier, snarare stänger vi in oss av alla våra rädslor för om och kanske.

Prästen skriver "idag vet jag att livet ger och att livet tar och att man måste förhålla sig till det med stor rörlighet."

Den rörligheten är lättare att förhålla sig till om man har en trygg hamn i sig själv. Själv ska jag lätta ankar och jobba vidare.

Skepp O´hoj.