om något är rätt eller fel, så är jag - för att jag är den jag är - fascinerad av människor som går ut och in i förhållanden.
Den ena är ute och strax därefter är den andra inne.
Och igen, jag säger inte att det är fel.
Tvärtom är väl det härligt om man har lätt att ta till sig nya härliga kärlekar.
Jag tror inte att jag är mer försiktig, däremot tycker jag att det är rätt jobbigt att lära känna nya människor som är "partnermaterial."
Med "Jonas" var det inte så, det var lätt, men min tidigare erfarenhet var att det var en rätt tung process.
Kanske för att jag kände på mig att jag måste förändras för att duga fullt ut.
De som går ut och in i relationer känner nog inte den pressen, men kanske inte heller att de kan vara hela utan en partner.
Jag spekulerar efter att ha läst i en tidning (yes, hos frissan häromdagen) om en kvinna som visade upp ännu en man, och som återigen "aldrig varit så kär".
Jag tycker hon är supermodig samtidigt som jag jämför med mig själv och känner "hjälp, hur orkar hon".
12 kommentarer:
Jag håller med dig - också utan att på något vis dömma - jag förstår inte att det kan vara så lätt.
Bara en liten fråga: om det är så lätt att hitta en ny kärlek (en del tar det inte mer än en vecka eller två för) har man inte stängt av på nåt vis så man inte tillåter sig känna - och kan man då känna på riktigt för den man träffat?
Jag har säker stängt av åt andra hållet - så den finns en "rädsla" för att förhållande - men å andra sidan så trivs jag rätt så bra med att vara med "bara" mig själv. Även om jag skulle tycka om att ha ett fint förhållande.
Den tanken ligger på is just nu dock!
Sanna
Jag vet inte, Sanna, kanske behöver vissa av oss känna mer än andra, eller så har de en förmåga att bara gå vidare. Kärleken finns ju i oss, inte i de vi träffar.
Jag har en ganska lång startsträcka, även om jag är spontan och öppen... tar tid tills jag släpper in någon i mitt innersta... och det är ju först då som det börjar klicka riktigt i ett förhållande.
Förälskad blir jag ofta, då - bara det att jag blir det i samma person! Han är likadan, som tur är :-D
Kramar från mig <3<3<3
Ah. På ett sätt alldeles frigörande, modigt och härligt. På ett sätt ansträngande, utlämnande och hoppigt. Jag har hoppat lite. Innan Mr P då. :-)
Hoppas du har haft en fin dag.
Jag håller med. Det är modigt och starkt att våga flera gånger men samtidigt måste det vara utmattande. I alla fall om man ger av hela sin själ.
Jag och syrran pratar ofta om det, att vi INTE skulle orka träffa en ny. Leta, lära känna osv. Skönt att jag slipper det då ;)
kramkram
Ja, om man inte behöver "leta"-för att man redan har någon, eller för att man är helt nöjd med att avra ensam, då är det väl skönt att slippa?
Men om man inte vill vara ensam då? Om man tror på tvåsamhet? Om man blir lämnad, vad gör man då? Jo, man biter ihop, hur jävla jobbigt det än är att släppa in någon ny, hur läskigt det än är att gå på den där första dejten.
Om man inte vill vara ensam. Så måste man våga sig ut där igen och om man känner kärlek, våga sig in i den ny relation...
Eller så kan man välja att bli bitter och cynisk och aldrig våga eller vilja igen. Om man nu har blivit lämnad några gånger är det ju lätt hänt.
Men jag tror inte alls at det är så "enkelt" som det kanske ser ut. Men kanske nödvändigt för vissa?
Spekulerar jag...
JCMAS; jag tror inte heller att det är enkelt, men enellanåt kanske lättare att hitta andra än sig själv?
Min fasta övertygelse (som inte behöver vara ett dugg sann för andra) är att först när vi gillar oss själva kommer vi att kunna ha en fin - och varaktig - relation där båda vågar stanna kvar - utan skit som otrohet och "icke-närhet".
Ja, jag är rädd för det. Att såsom jag är, med min problematik/diagnos/personlighet (vad ska jag kalla det??), aldrig kommer att hitta någon att få min tvåsamhet med. För att det kanske inte räcker med att någon älskar mig som jag är, utan att jag själv måste göra det också. Liksom hela tiden.
Jag har kommit jättejättelångt med mig själv. Men inte dit. Så jag kanske måste förlika mig och bli en av de som är nöjda med ensamhet. Men jag vet inte hur det ska gå till heller. Hur jag än gör har jag ändan bak.
Och i dag tycker jag att min kommentar ovan är lite väl... Offer. Urrk.
Och gnällig.
Sorry.
Haha, det var väl så du kände då. Känslor har en märkvärdig förmåga att ändra sig:)
Jo, jag känner väl så nu med-men det blev så onyanserat.. Och likosm ensidigt. Gnälligt.
;)
Skicka en kommentar