söndag 13 februari 2011

Är jag den enda som inte har

ätit en semla än i år?

Sonen har slutat be om en - efter år av försök att gilla dem har han gett upp - men det betyder ju inte att jag inte kan äta.
Hos mormor fick man semlan serverad i varm mjölk och kanel.

Det måste vara världens galnaste kombination, en stor gräddbakelse guppande i varm mjölk.
Jag undrar vem som kom på den idén?
Var det för att bullen kanske inte alltid var så fräsch som den är nu förtiden och att den därför behövde mjukas upp lite?
Äter man semlor med varm mjölk och kanel någon annanstans är i Sverige?

Wikipedia vet mer.

Medan ni flinar åt solsidan tänker jag göra något åt mitt bortstädade nagellack.
I morgon är det måndag och hos Hellberg coaching innebär det i allra högsta grad en heldag av coaching.
Då är det kanske inte alldeles nödvändigt - men oerhört trevligt - att ha fina och nymålade naglar.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vet att min gamla grannfru åt den med varm mjölk och kanel.
Jag vet inte om det är för att jag är kvarts dansk som jag bara åt den med varm mjölk som barn.
DEt är bara gott med den mjölk som buller suger upp annars är varm mjölk ingen höjdare på min tunga så nu för tiden blir det mest bara kaffe till semlan - då det blir någon eftersom lactosen och jag inte är ense.
kram Sanna

Hon som gick sa...

Näe jag har inte heller ätit någon semla ännu - men jag är bra sugen.

Marie sa...

Semla med varm mjölk hade alltid min farmor, alltså i partille Gbg.

Nylackade naglar är så fräscht, men flagade naglar är förskräckligt :-)

Ha en skön kväll

JCMAS sa...

Nä, ingen semla här heller. Och om det skulle bli nån så verkligen inte nån simmandes.

Lysande ögonblick! sa...

Ja, fina naglar kan absolut göra dagen lite mer lysande! :-)

Pernilla sa...

Iinte heller ätit ngn men när jag gör det ska det definitivt vara med varm mjölk. Kanel vet jag inte, kanske värt att testa. Men utan varm mjölk äter jag inga semlor. Fattar inte grejen utan. Men jag sparar mig till rätt dag. Man har väl karaktär. Hmmm...

nillas liv på pinnen sa...

"Min faders hus" av Kerstin Norborg