lördag 12 februari 2011

Man blir som man umgås

och katten Misse är förstås inget undantag från resten av Hellbergs.
Hans sociala förmåga kommer från 12 år av träning tillsammans med två rätt pratglada och artiga människor.
Det betyder att han alltid kommer och hälsar samt pratar rätt högt.
Han talar i två minuter om att han ska gå på toa. Han talar om när han tänker hoppa upp i soffan, han talar om när han är missnöjd med att alla andra ligger och sover, han talar om när han vill leka.
Det senare säger han inte, han biter istället.
(Effektfullt som tusan, jag fattar precis).

Just nu säger han allt som oftast att han vill ut på balkongen och när jag öppnar går han ut, känner att det är iskallt, och går in igen.
Jag stänger dörren.
Fem minuter senare vill han åter kolla temperaturen.
Jag öppnar, han går ut, det är för kallt, och han går in igen.
Så håller vi på.

Att aldrig lära sig kan också vara ett Hellbergsdrag.
Själv har jag funderat på att gå ut i det kalla sedan klockan tio men har istället gjort en massa annat ickegörande och snart är solen som vanligt borta innan jag har lyft på rumpan.

Nästa gång hänger jag med honom med ut på balkongen.
Någon form av luft borde det väl ge i alla fall...

Inga kommentarer: