Visst är det svårt att tjura när någon ler?
Nu har jag ingen anledning att tjura, tvärtom, däremot kan det vara bra att bestämma sig för att vara den som initierar utbytet av leenden.
Jag har massor på lager och ger gärna bort ett av mina till någon som inte har.
Denna morgon vill jag dessutom dela med mig av en vana (numera ovana) som inte är så dum, och det är mitt ständiga sjungande.
Totalt omedeveten går jag runt och nynnar för mig själv och för den som passerar mig i förorten låter det nog rätt glatt skulle jag tro (att son och fästman har tröttnat på mitt gnolande är en annan femma, dessa två får jag glädja på annat sätt). Under veckan kommer jag därför att intensifiera mitt sjungande under parollen "sprid lite glädje i förorten".
Jag tror till och med att jag ska sticka ut huvudet på balkongen och le uppmuntrande till de arbetare som - 7 veckor efter utsatt tid - fortfarande arbetar med att färdigställa bygget.
Mina grymtanden har inte hjälpt, alltså är det hög tid att ändra taktik.
Låt vara att det är manipulation av värsta sort, men med tanke på boomerangen kan det ge mig en mer nyanserad bild av förseningen.
Min bild av tjuriga gubbar - som med flit avvaktar med resultatet - skulle kunna förändras till glada gubbar som kämpar som galningar för att bli klara innan frosten slår till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar