Jag har alltid varit fullständigt livrädd för starka kvinnor, ni vet de där som har en aura av auktoritet och makt.
Hu.
Det är mycket bättre nu, men tidigare blev jag inte bara en liten fjant som nästan neg; jag blev också pinsamt medveten om mina egna brister som jag var rätt övertygad om att den där stora starka inte hade ett uns av.
Ända till någon berättade att den hade upplevt mig ungefär på samma sätt; stor, stark och med auktoritär utstrålning.
Hoppla.
Jag hade inte räknat med den, men det var oerhört värdefullt för mig att höra att jag kunde upplevas som den jag var allra mest rädd för.
Och eftersom jag tycker att det är trevligt att respekteras, men inte att inge respekt, så var det bara att ta tag i förändringen som till största delen handlade om det "första mötet" och att vara medveten om hur jag kunde upplevas.
Det gjorde mig också medveten om att de kvinnor jag nästan bugat för kanske är lika osäkra som jag; att de har en "professionell mask" som döljer deras verkliga, möjligtvis mer känsliga, natur.
Idag vet jag att även de stora, starka gråter, har otrogna män och känner sig vilsna emellanåt.
Det bara inte syns på utsidan.
8 kommentarer:
Jag fick höra att jag alltid visste hur allt skulle vara och var så tvärsäker - fast jag aldrig hävdade att jag visste eller ens sa "så här är det.."
Dessutom var jag alltid livrädd för att andra skulle tycka att det jag sa var dumt.
Så jag har också förtått att mycket bottnar i dåligt självförtroende men jag tror det ligger både är hos den som verkar säker och hos den som uppfattar saken så.
Jag har också kommit på att de som är verkligt självsäkra har en ödmjukare toning i sitt sätt och aldrig verkar skrämmande. De behöver ju inte därför att de vet vem de är, oavsett hur andra uppfattar dem eller tycker om dem.
Jag hoppas jag en dag når dit - där jag bara är jag, oavsett...
Sanna
ps Får jag delge en sak jag läst - trots att det inte är min blogg eller hör hemme i detta inlägg? ds
Ja, delge för tusan:)
Kanske är det med människor som med hummern, när den skall byta skal; den har vuxit och den gamla skölden har blivit för liten. För att bli en större hummer måste den våga ett språng på liv och död. Den måste ut ur det gamla skalet innan det nya är färdigt. Den drar sig ut ur svansplattorna och ryggskölden, ut ur det betryggande, beskyddnade pansaret, och kryper ut på havsbotten bland krabbor och hungrig rovfisk, naken och vit, en samling mjuka lemmar, inälvor och nerver, utlämnad till sina underordnade, utsatt för rovdjur som är mindre än den själv, för alla havets kryp, ensam och försvarslös. För hummern är det ingen rolig tid. Men om den inte vågar, då går den till botten i ett hölster som är tryggt och säkert för ögonblicket - men dödande i längden.
Hoppas du tycker om liknelsen lika mycket som jag.
Sanna
Superbra!
Jag tror att jag inte syns och blir lika förvånad varje gång någon säger: Jag kommer ihåg dig.
Eller: Jag såg att du var där
...eller trodde, kanske jag ska säga
Ja du, det är nog mycket som inte syns på utsidan...både bra och dåligt.
Kia; tur att du ändrade dig:)
Ufot; japp, och vi är alla osäkra emellanåt.
Med lite självkänsla vågar vi dessutom visa det.
Skicka en kommentar