Igår (och i morse) såg vi en fyra timmar lång BBC-dokumentär om Auschwitz och det omänskliga lidande som drabbade dem som kom till lägret.
Det var intervjuer med överlevande men också med före detta SS - officerare och nazister som än idag inte kände ånger för det som de hade gjort.
Och kanske är det omöjligt att släppa fram ångern? Kanske är det lättare att låtsas att de man har gjort var rätt och riktigt, att det "inte var mitt fel" och att man faktiskt bara lydde order?
Kvällen innan såg vi en dramadokumentär om Nürnbergrättegången och där sa man att det gemensamma draget hos de som anklagades där var att de var i total avsaknad av empati, men däremot kände sympati... med sina nazivänner.
Empati:
Känna med någon annan.
Sympati:
Känna som någon annan.
Det flesta av oss har fått med oss empatin i modersmjölken och för dem som inte har det är det aldrig för sent att lära sig.
Tack och lov.
Att träna genom att kliva över i någon annans utsiktstorn emellanåt är bra också för oss som har fått med oss empatiförmågan; även vi brister emellanåt när vi vägrar att se saker från någon annans torn än vårt eget.
Fästmannen och jag har fått lära oss det den tuffa vägen, men idag hoppar han lätt över i mitt och jag i hans.
Är det fler än en person inblandad finns det alltid mer än en sanning och det underlättar onekligen om man förstår det; i alla fall om man är intresserad av att leva ett liv i fred.
Gillar man bråk kan man stänga dörren till sitt torn. Då kommer ingen in och själv kommer man inte ut.
Hur man vill ha det med det där väljer man själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar