tisdag 18 december 2012

Gestalta, gestalta, gestalta.

Jag vet inte vad ni säger, men har det inte gått inflation i att beskriva hur någon går över ett golv, hur varje golvplanka låter och hur gardinen fladdrar i det öppna fönstret på andra sidan rummet?


8 kommentarer:

Mia Skrifver sa...

Om man gör det bara för golvplankornas skull, jepp, då har det gått inflation i gestaltandet. Men om det finns nåt lite mer i det hela, alltså om gestaltandet också betyder nåt, då kan man gärna fortsätta gestalta tycker jag. Men inte liksom bara för att gardinerna ska fladdra.

Annika sa...

Ibland är det absolut så. Gestaltningen ställer sig i vägen för berättelsen (som Ernst kanske skulle uttryckt det!). Men ibland kan en bra gestaltning lyfta en scen till oanade höjder. Nu lät jag som Ernst igen ...

Åsa Hellberg sa...

Det är inflationen jag inte orkar. Ett fladder här och där är väl precis som det ska vara.

Spader Madame sa...

Dont know. If You say so, kanske.

Skrivarvisionären Ebba sa...

Det är en balansgång det där. Ibland får man balansera på en lina och andra gånger på breda furuplankor. Vetesjutton vem som blir nöjd i slutändan - läsaren eller författaren?

Hanna Lans sa...

Jag är helt med dig i denna fråga, Åsa!

Agneta sa...

Jag vill helst inte läsa om för många knarrande plankor, men är en mästare på att skriva om onödigt många onödiga saker själv.

aprillans sa...

Det tror jag egentligen inte. Tror mer på att ju mer man skriver desto mer medveten blir man om slika ting.