lördag 16 januari 2010

Sch.Det ligger sovande personer

lite här och där och mina fingrar smyger över tangenterna för att inte störa.

Å andra sidan har jag redan slamrat tre gånger med kaffekoppen i köket så mitt klapprande med naglarna kanske inte stör ändå.
Det är nog vi över 40 som är lättväckta.
I alla fall blev jag det efter jag fick barn och inte sov en hel natt på flera år. Inte för att barnet på något sätt krävde det, han sov lika hårt som han gör nu. Det var jag som fick en annan känslighet, familjens beskyddare och överhuvud som jag var.

Den rollen har (tar) jag fortfarande, även om jag emellanåt ombeds kliva ner från överbeskyddartronen.
Jag förstår inte alls vad han menar med det.

Att vara huvudet längre än jag bevisar då rakt ingenting.
Så länge man kan sova sig igenom katastrofer - som att katten kräks på fina mattan -bestämmer jag.

Är inte det självklart?

4 kommentarer:

Pennelina sa...

Det är märkligt vilka vanor som sätter sig fast.. långt efter barnen blivit större så kom jag på mig själv med att dra kundvagnen fram och åter, likt en barnvagn, när jag hörde ett litet barn gråta i butiken :-)

Kram!

Åsa Hellberg sa...

haha:)

Robert W sa...

Åsa, naturligtvis ska du alltid se dina barn som just barn och överbeskydda dem efter bästa förmåga. Däremot önskar jag att min mamma kunde se mig som vuxen... ;)

Åsa Hellberg sa...

Robert; haha, du har aldrig funderat på att ta ett "snack"?

Kram åsa