"Det kan ju även vara intressant att veta hur långt kommen i det egna tillfrisknandet man bör vara innan man börjar arbeta på relationen i tex parterapi, då man som medberoende ju redan innan har en ganska luddig bild av var man slutar och andra människor tar vid...;) "
Jag skulle säga att vi gick in i en rätt omedelbar "symbios" med varandra efter Avslöjande, där vi utestängde alla andra och bara var "i" varandra.
Idag pratar jag själv ofta med anhöriga om vikten av att det finns "luft" mellan paret, utifrån att den som är medberoende inte alltid är medveten om sina egna känslor och behov - utan alltid sätter missbrukarens behov framför sina egna.
Många medberoende vet inte heller vilka behov de har. På en rak fråga om det får jag ofta svaret "jag vet inte" eftersom det i många fall aldrig har varit aktuellt att fråga sig själv det.
Andras behov går alltid först.
Därför tror vi också att vi vet vad andra tänker, känner och behöver. Vi tror också att andra tänker, känner och behöver det som vi känner, tänker och behöver.
Först när vi tar ett steg ifrån misssbrukaren kan vi se att han/hon är en egen person som gör egna val, tänker egna tankar och behöver andra saker än vi gör.
Det i sin tur gör att vi kan börja förstå missbruket och att det inte handlar om oss. Så länge vi sitter ihop som om vi vore en person har vi ingen möjlighet att se det.
Parterapi har jag ingen erfarenhet av annat än den som bedrivs på kliniken, och där finns alltid en missbruksterapeut och en anhörigterapeut med i samtalet för att stötta paret.
Ska man gå i parterapi (gängse) tror jag att det är viktigt att den man träffar har insikt, gärna stor, i den problematik som just vi upplever som missbrukare och medberoende.
Att förhöra sig om terapeutens bakgrund är därför bra, och ingenting som är främmande för terapeuten själv.
Jag får själv många frågor om min bakgrund från mina klienter utifrån att de vill välja rätt coach till just sig och ser det som oerhört positivt - och som en omtanke om självet.
Tack Tinto!
6 kommentarer:
Tack själv, snälla.
Kände (känner) verkligen igen mig själv i det du beskriver som symbiosen. Ett vi och de som växer fram, och som man varken riktigt vill eller vågar sig ur...
Kram
Tinto
Kram till dig också!
Ja tänk, för typ 5-6 år sedan, så visste jag inte ens att det fanns ett ord som hette medberoende, jag kommer ihåg första gången jag hörde det och då jag frågade; "Medberoende, vad står det för egentligen" - Jag kan bara säga; "Nu vet jag......"
Känner igen mkt, och var bra ord att läsa, för jag tror jag tagit mig en bra bit ifrån den där symbiosen nu. Vet bättre å bättre vem jag är, och lär känna mannen bättre åxå nu, tror jag. En process tror jag. Vi gick till en terapeut, men det gick faktiskt åt helsike. vet inte om det alls var så konstruktivt, eller om hon greppade vad vårt problem var/är. Hon sa en del bra, men det var så hårt, snabbt å slutade med total förvirring och flykt för oss båda. Nu har vi bra kommunikation, och han tar hand om sitt och jag om mitt, så nu lutar jag mer mot att låta tiden ha sin gång, å låta sorgen få läka ut i sin egen takt. Inte gräva eller provocera fram, för det kommer när det kommer, i små doser då å då. Nog som du säger, att man ska välja terapeuter med omsorg. men det brukar ju inte vara en förunnat, om man inte har väldigt god ekonomi, vilket jag/vi inte har. Tack och kram! Och skitkul med boken, men just nu finns ingen möjlighet å lägga ut en krona åt nått håll. får köpa den när den kommer sen. Ha en fin dag!
Tack A för dina reflektioner!
Kram Åsa
Agneta; tur att vi kom på det, eller hur?
Skicka en kommentar