Svartsjuka

Har vi pratat om det någon gång?
Har någon av oss lyckats undvika det helt och hållet?

Inte jag.

För min del började det när jag var väldigt liten, och sedan hängde det med fram till vuxen ålder.

Min svartsjuka hängde ihop med det jag såg, jag klarade mig från den varianten som innebär att vi oroar oss och spelar upp filmer i huvudet när vi inte är med objektet för vår kärlek.
Därför har jag heller aldrig varit svartsjuk i min nuvarande relation, trots att jag i allra högsta grad har "haft anledning".
Missbruket fanns aldrig framför mina ögon, det var en mycket dold hemlighet, och jag har heller aldrig "gjort filmer" av det jag idag vet.

Själv tror jag inte att svartsjuka "bara kommer", den har sitt ursprung någonstans, och för min del var det viktigt att se hur min historia styrde de val jag gjorde som vuxen. Det blev också viktigt för mig att ta hand om det som var skadat på min röda tråd, och att ge mig själv det jag hade saknat.
Det jobbet gjorde jag flera år innan jag träffade fästmannen, och kanske var det också det som gjorde att jag slapp svartsjuka och att jag relativt snabbt kunde konstatera hur mitt medberoende fungerade och varför.

Idag kånkar jag med glädje runt på Åsafemåring, Åsafjortis och Åsaungavuxen, och när någon av dem hojtar till emellanåt kan jag lugnt och tryggt säga till mina olika åldrar att allt är bra nu.

Jag vet att min inre femåring var rädd för att bli övergiven, och det behöver hon inte vara längre.
Hon är trygg med mig.