När jag kom till Dysberoendekliniken

som klient var min starkaste känsla sorg.
Över att ingenting var sig likt. Över att inte vara den enda för min man. Över att min kärlek aldrig räckte. Över att vår familj trasades sönder. Över att jag kände mig så ofantligt ensam. Över att det hade tagit över hela min tillvaro. Över att våra barn påverkades. Över att det jag hade trott om oss inte var sant. Över att jag inte heller denna gång hade valts med någon form av omsorg.

Ändå kunde jag inte låta all sorg stå i vägen för min djupa längtan efter ljus om det så bara fanns en gnutta att ta in; ett skratt, en varm omfamning, samtal istället för bråk, en låt att dansa till.
Jag hade aldrig någon längtan efter bestraffning, för mig var ljuset mycket viktigare.
Till att börja med för att jag inte stod ut med att inte skänka min partner det men senare för att jag insåg att det är ett av mina egna största behov.

Många anhöriga förnekar sig själva ljus i ett meningslöst försök att lära sin partner en läxa.
Det är också sorgligt.