döptes sonen. Vi var åtta vuxna: Robert Wells med sin trummis Peter. Annika Jankell med sin yngsta dotter Happy. Gudmor Pia och hennes pojkvän (kortlivad engelsman). Gudfar Anders. Barnets pappa Thomas. Barnets mamma Åsa, och så det fyra månader gamla gossebarnet på nästan tolv kilo.
"Inga problem, jag bär honom", sa Gudfar innan vi gick in i kyrkan. Efter en kvart med lite sång och textläsning svettades han ymnigt.
Barnet var lugnt. Hans mamma också, trots att hon grät och var väldigt rörd för att hennes barn nu var upptagen i guds gemenskap.
När vi fick ta om allt från början för att den kortlivade engelsmannen hade glömt att ta av linsskyddet på filmkameran, log prästen glatt.
Jag tror han tyckte att vi var ett gudomligt, om än futtigt, sällskap i hans stora och fina kyrka.
10 kommentarer:
Härliga minnen som man ler åt idag :-)
12 kilo!!
Ja, verkligen.
12 kilo prima matglad bebis.
Vilket fint minne och som fick vara med på blid till sist!
I samma kyrka har jag både konfirmerat och gift mig - men det är en "evighet" sedan.
Men mina barn är döpta nere i S:t Annas skärgård.
Fint minne!
Ja, jättefint.
Och där glömde jag en handväska en gång. Jag fick tillbaka den :)
Jag tycker det låter underbart! Om än litet tungt på dop.
Tur:)
Skicka en kommentar