onsdag 5 december 2012

Idag är motståndet gigantiskt,

närapå oöverkomligt.
Alltså har jag inte öppnat dokumentet än, vilket jag i den bästa av skrivvärldar borde ha gjort för två timmar sedan.
Istället gör jag ingenting.
Jag stirrar ut, paralyserad av snöfallet.
Lyssnar på någon som säger egängkligen och tänker att någon borde säga till om det där.
Funderar på en kopp kaffe till.
Blir glad långt in i själen när någon jag följer har uppdaterat sin blogg.
Känner lite extra mycket efter hur ont jag har i min svanskota (inte så värst just nu, tyvärr.)

Jag har letat ursäkter hela morgonen.
Så medan kaffebryggaren puttrade såg jag över mina blommor, och jag började gråta när jag såg att min lilla, fina, men ack så torra, orkidé har producerat något grönt och fint. Ljusgrönt, som betyder liv. Liv, mina damer och herrar. Den har betett sig olivligt sedan i juni.

Jag är så lycklig.
Det jag måste göra nu är att inte älska ihjäl den. Istället ska jag göra som jag har gjort hittills; skvätta lite vatten på den emellanåt och låtsas att det är död.




































Jag öppnar dokumentet medan ni är med.
Så.
Kapitel 32. "Vilken överraskning."

6 kommentarer:

Hanna Lans sa...

Jag har en nära vän som säger engänkligen. Jag har påpekat detta åren igenom, men det leder ingenvart. Jag stänger öronen eller låtsas att det är charmigt. ;)

Åsa Hellberg sa...

Bra tänkt, jag har inte kommit till charmen än.

Spader Madame sa...

Jobba på Åsa! Det är mysigt att sitta inne och skriva. Du har väl ett eller annat ljus tänt?

Egänkligen är det bara trevligt alltihop. Överraskande nog!

Kati sa...

Hihi, brukar också reagera på det där, iaf hos vuxna. liksom varnånstansch. :)

annejons sa...

Så skönt att höra att jag inte är ensam med att gå runt manuset som katten runt het gröt ibland. Jag har faktiskt ägnat en hel del funderande på det för hur kommer det sig att det är så svårt att sätta sig vid manuset och skriva när skriva är något som jag tycker så mycket om att göra???

Skrivarvisionären Ebba sa...

Visst - det är märkligt hur lätt det är att göra ingenting någon gång ibland.

Jag har också en sådan där halvdöd orkidé som stått som ett lik i ett år - jag flyttade den ca 40 cm för ett tag sedan och nu blommar den med 10 blommor på en kvist. Svårt att fatta men likaväl sant ändå.

Nu får vi njuta!