lördag 2 november 2013

Tack för presenttipsen igår.

Till sist blev det något en kvinna aldrig kan får för många av; ett par schysta handskar.
Värdinnan jublade, så det verkade vara rätt present.

Väry trevlig fest, och jag hamnade i en spännande diskussion med en person som inte alls kunde förstå att jag inte vill ha feedback på vad människor i min närhet tycker om mina böcker (om de inte jublar förstås.)
Vad andra, utanför min krets, tycker, tar jag gärna del av, men att mina vänner och familj skulle agera "kritiker" och säga sin åsikt vill inte jag och det gjorde mig tydligen feg och osäker (japp, jag skriver under på det och tycker att det är helt okej att vara så.)

Bara av de närmaste får man ärlig feedback, tyckte hon, och hur ska man annars kunna utvecklas.

Vad säger ni?

Jag befinner mig just nu på Söder. Vi ska ägna dagen åt "ärenden."
Ett av dessa är hämta mina läsglasögon som jag glömde hemma.
Jag ser vad jag skriver men det är inte mycket mer än så.
Söndag på en lördag.
Tja, varför inte?

13 kommentarer:

Kati sa...

Jag tror tvärtom, att man får ärligare feedback av personer man inte har ett personligt förhållande till, av de som inte behöver vara rädda för att såra en eller som behöver säga bra saker för att inte förstöra vänskapen.

Åsa Hellberg sa...

Oavsett, så vill inte jag att min mamma/fästman/bror/bästis agerar kritiker, det vore förfärligt.

Hanna Lans sa...

Jag tror som Kati. Jag tycker att jag har fått bäst konstruktiv kritik från folk som bara är bekanta till mig.

Kati sa...

Åsa: Nej, jag håller med. Okej, min mamma läser det jag skriver och kommer med uppmuntrande tillrop som en mamma ska göra, men feedback/kritik, nej! Jag skulle nog inte heller vilja att min pojkvän/make kritiserade mina texter.

Simona sa...

Oh, jag har så VÄLDIGT MYCKET åsikter om sådant där.

:)

suziluz sa...

Jag är kluven. Jag tror att folk som känner mig automatiskt läser in både saker de vet om mig och sina egna känslor inför mig i det jag skriver, och alltså har svårt att ta till sig texten "rent" på det vis en främmande gör. Så funkar det i alla fall för mig själv vad det gäller skådespeleri - jag har jättesvårt att se mina vänner på scen och glömma att det är de, och att jag tycker om dem. Samtidigt är en som tycker om mig välvillig (förhoppningsvis) och kanske säger andra saker än någon som bara ser texten. Vet inte.

Anonym sa...

Varför skulle de? Du tycker väl inte till om deras jobb eller hobby eller vad som helst. Annat än positivt pepp i så fall.

Anonym sa...

Den enda gången jag kan tycka det är okej är om man har den relationen annars också - ömsesidigt - eller om du frågar vad personen tycker.
Annars är det ditt jobb och det är lite som (inte samma sak jag vet, men jobb som jobb) att be läkaren om råd när han/hon är ledig.
Sanna

Spader Madame sa...

Jag vet inte. Sällan mina närmaste har åsikter om mitt jobb, som inte är skapande. Oavsett tycker jag att du måste få ha det som du vill i ditt liv och ditt författarskap och jag känner dig inte som en osäker person precis.

Shamrock sa...

du får väl tycka vad du vill och hon vad hon vill. Men hon måste ju respektera din åsikt för ingen annan kan ha den än du

Anna Fredriksson sa...

Intressant fråga. Har under mer än 20 års skrivande (först filmmanus, sen böcker) haft endast EN person som får läsa första versionen: min man, numera exman. Han är alltid helt ärlig (just för att vi känner varann utan och innan så ingen behöver vara artig), vilket resulterar i att jag 1) stundtals blir skitsur, 2) samtidigt vet att han oftast har rätt. Så i slutänden blir vi aldrig osams utan jag är bara djupt tacksam över att han räddat mig från utomståendes kritik. Håller jag inte med honom så struntar jag bara i hans åsikt. Vad gäller övriga läsare så har jag en strikt regel: lyssnar enbart på såna som har till jobb att se till att projektet kan bli verklighet. Övriga tyckare är för mig helt ointressanta - tvärtom kan de förstöra genom att ge välvilliga åsikter som går på tvärs mot proffsens smak (dvs sätter käppar i hjulet för projektet). Nej, varning för "kompisläsare"... :) Kram!

Anna Fredriksson sa...

Haha - kom på att det kanske är bäst att tillägga att min exman och jag INTE skilde oss för att han läst och kritiserat mina manus... Jag är så glad att han fortsätter med det även nu! :)

Åsa Hellberg sa...

Tack alla och Anna; haha, tur:)