onsdag 21 juli 2010

Perfektionister

Jag läser just nu Elisabeth Gummessons "Good Enough", men skulle lika gärna kunna läsa Mia Törnblom eller faktiskt delar av Casanovas Kvinna.
Även om vi har olika angreppsvinklar - perfektion, självkänsla och medberoende - så är summan av kardemumman ändå densamma; vi kan bara ändra oss själva och förändringen sker genom ändrat beteende, oavsett bakgrund.

Min egen perfektionism har aldrig tagit sig uttryck i ett välstädat hem, strunkna underkläder eller att jag alltid har varit klassmamma (det har jag aldrig varit, förresten). Den har istället legat i mina känslomässiga uttryck; att bara visa det som jag själv har trott har varit perfekt:
Lugn, samlad, resonabel, förstående, duktig och snäll.

För mig var vissa känslouttryck lika farliga som damm är för den som är inte står ut med en icke fläckfri värld.
Ytan var allt och att behålla fasaden det centrala, eftersom motsatsen skulle innebära en sårbarhet som jag inte skulle kunna stå ut med.

Jag hade fel.

När fasaden väl krakelerade var det smärsamt men det gjorde mig också fri.
Jag förstod äntligen att jag inte hade varit känsloperfektionist för att duga åt andra, jag var det för att duga inför mig själv.
Och eftersom det handlade om mig själv kunde jag ändra mina egenvärderingar och sakta men säkert träna på uttryck som dum, ledsen, osmart, galen och skitförbannad.

Lite erkänd skit från de invärtes hörnen visades sig vara vara ett lyckokast och jag lägger härmed till ett dammkorn; förmäten.

Jag tror nämligen att det gäller alla, inte bara mig.

6 kommentarer:

Anneli Stålberg sa...

Intressant! Jag har aldrig tänkt i de banorna att man kan vara perfektionist i känslor. När du skriver om det så känner jag att jag också var det en gång i tiden. Det finns säkert rester kvar men det mesta är borta nu och det känns skönt :)

Kram!

Anonym sa...

sån var jag.. inte alls i det yttre, men i vad jag visade upp utåt. Inte konstigt jag ständigt var helt slut, och blev utmattad och utbränd! Skönt att bli mer mänsklig. Men väljer väl ändå ganska noga vem jag visar mig själv för. Inte alla jag är så trygg med. (men behöver ändå inte vara alls lika "perfekt" ute bland folk som förut iaf, bara vill inte bli för privat med vem som helst) Vettigt och tänkvärt inlägg!


Kram! /Lizzie

Anonym sa...

Jag vet inte om jag kan kalla det att jag var perfektionist i mina känslor och behov men jag gömde dem väldigt väl - så väl att jag inte ens visste om dem själv. Det var för att "andra" visade mig att de hade ingen betydelse/var till för att förlöjligas/hånas så jag hade dem helt enkelt inte alls.
Senare i livet visade jag/mitt sätt andra att de inte hade någon betydelse (därför att jag inte visste om att jag hade dem) - och de flesta i min ómgivning gillade det!?
Är fortfarnade rädd för dem - men vill inte inte vara utan dem - och har svårt för att vara i dem men på ett eller annat sätt ska jag lära mig att jag kan vara i dem. Ingen "annan" har rätt att bestämma att de inte är värda något.

Åsa Hellberg sa...

Anneli; vad skönt!

Lizzie; det är förnuftigt och självsnällt att vara rädd om sig:)

Anonym; att ta tillbaka bestämmanderätten är superbra. Ofta tror vi att andra vill bestämma hur vi ska vara när det i själva verket är vi som ger bort makten...

Kram Åsa

Anna sa...

Har boken, men har inte hunnit läsa den ännu. Ska bli intressant att se om jag känner igen mig...

Åsa Hellberg sa...

Anna; det ska blir kul att höra vad du tycker.