Slumdog millionaire igår, och den var precis så bra som jag trodde.
Återigen kommer jag tillbaka till tacksamheten; att jag får bo i ett välståndsland, gå i skolan, bo och äta.
Det som ter sig så självklart, men som är så få förunnat sett över världen.
Men filmen visar också på drivkraften hos den som inget har - emellanåt destruktivt sett ur vår vinkel, men inte desto mindre ett driv - utifrån en längtan efter att slippa...snarare än med ett mål långt bort i horisonten.
Har vi inget mål, alternativt något att slippa ifrån, så händer inte särskilt mycket. Det är då vi kanske skulle vara nöjda.
Detta främmande tillstånd som vi är så rädda för.
Så rädda att vi tror att nöjd är farligt, att det skulle vara samma sak som undergång om vi nöjde oss med det liv vi har.
Det är så hotfullt så att vi lite hånar de som inte alltid strävar framåt, som inte alltid vill göra bättre...trots att de själva känner sig nöjda.
För det finns de som nöjer sig, som tycker att det är bra som det är och som inte strävar efter mer.
Och så finns de många som vill ha förändring och som jobbar för det.
Sedan finns också en hel bunt som klagar på hur de har det, kanske mest för att de bär på den där rädslan för att vara nöjd.
Själv har jag varit i alla de lägena; klagat på andras nöjdhet och varit rädd för det för egen del, velat ha förändring men också varit nöjd.
Ungefär i den ordningen.
Hur har du det, vill du alltid ha mer?
