måndag 1 februari 2010

Acceptans

är kanske det svåraste vi som har varit utsatta för otrohet har att tampas med.
Acceptera att det som har hänt faktiskt har hänt.

Vi ägnar ofta många och långa timmar åt att fundera på hur det hade varit om det inte hade hänt, inte för att vi inte vet att det inte har hänt, utan för att det gör för ont att accceptera.
Så vi låter hjärnan gå några varv med alternativen.
Om jag bara...
Om han eller hon bara...
Jag önskar så att det...

Ändå är det i acceptans vi måste landa till sist.

Vi måste acceptera att vår partner har valt att vara otrogen och vi måste dessutom acceptera att vi har valt att stanna kvar. Ibland är det senare det svåraste.
Vi hade oftast inte trott det om oss själva.
Vi hade trott att vid ett sådan gigantiskt misstag som att vår partner valde otrohet skulle vi lämna med högt buret huvud och värdigheten i behåll.
Och så gjorde vi precis tvärtom.

Det är oerhört viktigt att acceptera att det har hänt, och jag tror att vi måste börja med oss själva.
Vi valde att stanna kvar, och det är helt okej.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Du är så klok - just nu är du nog den klokaste jag vet! // Anneli

Åsa Hellberg sa...

Tack Anneli:)

Kram Åsa

Tinto sa...

För min del handlade det mycket om att acceptera att värdigheten inte låg i att lämna, utan i att verkligen börja lyssna inåt.
På riktigt.

Acceptansen för min del handlade även mycket om att acceptera att jag inte var så god som jag alltid kämpat för att framstå som (eller låtsats vara?!). Jag tog ett kliv ner från piedestalen och det gynnade både mig själv och min sambo.

Vi var i förhållandet som två jämlikar, vilket indirekt innebar en tyst överenskommelse om att det som hänt inte fick användas som en maktfaktor. Svårt, men nödvändigt för att kunna gå vidare tillsammans....

Kram
Tinto

Åsa Hellberg sa...

Tinto, håller helt med.

Kram Åsa

Agneta sa...

Så sant, gäller bara att leva upp till acceptansen, inte bara ibland.... jobbar på det!

Åsa Hellberg sa...

Bra Agneta:)

faith sa...

Att acceptera det som varit och acceptera att vi gjort ett val. Ja, det kanske är det svåraste för mig att acceptera att jag gjorde detta val. Att acceptera att jag gjorde ett val som så många gånger verkat så vansinnigt och inte förnuftigt alls. Men jag har valt ibland med vissa kval och utan att veta vart resan slutar. Du är så himla klok du!
Kram

Unknown sa...

hej !gillar din blogg
råkade halka in på din blogg åsa via sökning på google av ordet grubbla.När man hamnar vid sidan av ekorrhjulet, så kommer tankarna.
Börjar få lite hum om det här med livet och har börjat att inse att det är svårt att bara förhålla sig till det, det måste helt enkelt levas med alla känslor,
sorgen är kärlekens förutsättning,
saknaden är återseendets broder,
smärtan är njutningens källa,
livet kommer alltid att pendla mellan ytterligheter för att tillslut finna harmoni via erfarenhet och insikt.
Kram på er alla livskamrater ni är inte ensamma på er vandring

Åsa Hellberg sa...

Hej Patrik. Tusen tack och varmt välkommen hit.