Någon som borde ha låtit mig flytta ut ur sitt huvud till en öde ö långt bort i havet kan tydligen inte det, och jag undrar vad som ligger under den illa dolda aggressivitet den här människan visar genom inlägg under pseudonym här och där? Personen känner inte ens mig.
Så vad handlar det om egentligen?
Obearbetad sorg?
Förlust?
Ensamhet?
Avundsjuka?
En ovilja att se sin egen problematik?
Kanske en kombination?
Personen har aldrig flyttat in hos mig, och jag önskar den bara allt gott...och hopp om eget tillfrisknande.
Inte minst för de barn som personen säger sig värna om.
Vad tror ni, vad ligger och pyr under aggressivitet?
20 kommentarer:
Rädsla.
För sin egen otillräcklighet.
För att någon annans framgång förminskar en själv.
För att man kanske har mer likheter med den man föraktar än vad man vill själv vill erkänna.
Så rädsla.
Det är vad jag tror.
Kram
Tinto
Först vill jag bara säga att jag blir illa berörd av alla påhopp som du får. Att bli offentlig person och kunna stå pall för detta är strongt av dig. Jag och andra tycker att du är beundransvärd! och en förebild för oss som sitter i liknande situation.
Aggressioner kan ju ha olika ursprung tänker jag. Någon som "känner" dig och vill "ge igen" på ett simpelt vis. Hämnd och hat leder sällan till något gott för den personen. Möjligen leder det till bitterhet. Ilska kan bottna i relevanta känslor av att man till exempel blir orätt behandlad eller kränkt. Och det är ju sunt att reagera i rätt situation. men när aggressiviteten visar sitt ansikte som de här påhoppen gör, så är det långt ifrån sunt.Kanske som Tinto skriver att det bottnar i rädsla för egna känslor eller avundsjuka till exempel.
Jag kan tycka synd om personen/ personerna. Men jag anser också att det är fegt och orätt att kasta sig över någon annan människa i synnerhet anonymt.
Kram Faith
Ni är bäst...och fattar. Jag håller mig till er:)
Kram och tack,
Åsa
Tycker inte heller att du förtjänar det bemötande som du får men å andra sidan så får andra människor beteende stå för dem..
Jag känner inte ens att det är lönt att reflektera över varför en annan människa uppvisar ett aggresivt beteende. Det skulle för mig innebära att jag lägger fokus på fel sak. Jag kan ju definitivt inte veta vad en annan människa varit med om och hur detta färgat och format denne..
Men visst önskar jag med glädje andra personer ett gott tillfrisknande och ber om att de ska finna hopp och styrka att växa och kunna ta ansvar för sina egna liv.
Jag spenderar då och då lite tid över att fundera lite kring den människa som i forumen spyr ut sin bitterhet och ger en massa illsinnade kommentarer. Men i slutet av dagen så är det så att den människan också måste finna sin egen väg.
Under min egen ilska (för den kan jag uttala mig om) ligger obearbetad sorg, brustna löften, svek och smärta från olika övergrepp och massor av gamla rädslor som börjar ge vika.
Jag är fortfarande lite rädd för min ilska men tyvärr reagerar jag snarare med att stänga av den än att ge den utlopp. Jag har öht ett inte särskilt aggressivt beteende.
I min relation är jag öppen för att ska få förekomma konflikter och jag försöker göra vad jag kan för att lära mig att gräla konstruktivt.
Kram
Eftersom jag sett din komentar i ett annat forum...
Tråkigt att persone fastnat i bitterhet - och jag tror att det kan vara känslan av att du "lyckades" med något denne inte klarade men hade önskat.
Jag hoppas för personens skull - för din och barnens - att denne ska kunna "komma loss" - förlåta det som varit och gå vidare.
Som jag också vet - det kan vara svårt att "komma loss" när man känner sig illa behandlad men om man ska komma vidare i sitt liv måste man släppa andra...
Jesus säger att vi ska välsigna dem som vill oss illa - det är ett gott råd (även om det i "värdsliga öron" låter dumt)
Lycka till
Sanna
Jag har varit kommunpolitiker i 30 år. Gissa om jag vet att det finns stollar.
Ta vara på det positiva, och strunta i de bittra. Då mår du bättre själv (om jag nu får coacha dig lite...) ;)
Jag är mer intresserad av hur passiv aggressivitet funkar än av personen som jag - som sagt - inte alls känner. I det här fallet är det så uppenbart att någon är arg på mig.
Jag gillar att prata om arg utifrån att jag har så lite tillgång till det själv, och kan i dag bli fascinerad av männsiskor som är så där skitarga...och blir inte längre rädd som jag var förut.
Hur gör dom för att elda upp sig?
Vilket bränsle behöver de?
Vad styr, dåtid eller nutid?
Sånt där klurar coachen på en onsdag.
Tac för era kommentarer.
Kram Åsa
Hej Åsa,
har tänkt mycket på det här med näthat och aggressivitet idag.
Precis som Robert har jag mött min beskärda del av galenpannor men jag tror faktiskt att många av de helt oproportionerligt hätska påhopp man ser kommer från helt vanliga människor som i skydd av anonymitet vräker ur sig saker de aldrig skulle våga debattera med någon ansikte mot ansikte.
Aggressivitet är för mig ofta lättast att förklara med avundsjuka.
Avundsjuka i kombination med låg självkänsla: och voila! anonymt näthat.
Jag tycker att det är sorgligt, för visst vore det intressant att diskutera en del av de synpunkter som framförs. Då skulle man ju lära sig något. Nu blir jag bara beklämd över vad folk väljer att lägga sin tid och energi på.
Men, du är snygg Åsa, och trevlig (jag har ju faktiskt träffat dig) och du har framgång och du har en åsikt. Då antar jag att det kan bli så här. Jag tycker att det är sorgligt. Och jag gör som jag brukar när jag bli beklämd över mänskligheten, jag sätter in pengar till någon organisation som arbetar mot krig, orättvisa och för en bättre värld.
Ha det gott. Snart är det Greys på tv och DET ger i alla fall mig hopp om världen.
Kram
Tack Simona!
Kram Åsa
Och ja, det är snart Grey. Världens bästa onsdag, Hurra!
Ja, aggrisivitet - det kan jag inte heller "förklara" jag vet inte heller vad det är därför att jag inte blir arg (om jag inte får ett utbrott vill säga - sker en gång var 4:e år kanske)
Dssutom skulle jag känna mig jättedum att skriva anonymt då jag kanske skulle bli igenkänd och vad dum jag skulle känna mig då eller att jag inte står för det jag säger för mig själv (beröm är lättare att säga anonymt - det skadar inte)
Sanna
Ja, aggrisivitet - det kan jag inte heller "förklara" jag vet inte heller vad det är därför att jag inte blir arg (om jag inte får ett utbrott vill säga - sker en gång var 4:e år kanske)
Dssutom skulle jag känna mig jättedum att skriva anonymt då jag kanske skulle bli igenkänd och vad dum jag skulle känna mig då eller att jag inte står för det jag säger för mig själv (beröm är lättare att säga anonymt - det skadar inte)
Sanna
Hahaha, och jag är så hemsk så jag vill leta upp kommentarerna och läsa dem. Till mitt försvar kan jag säga att det är för att jag ska förstå.
Hahaha, och jag är så hemsk så jag vill leta upp kommentarerna och läsa dem.
Hej Åsa!
Jag kan förstå ilskan till viss del (tyvärr hör jag till de som är som dig /om man nu ska säga tyvärr/, jag vet inte ens hur det känns). Vet att jag skrev något om det på Tintos blogg häromdagen, rädslan för att bli arg, jaga bort alla och sedan stå där ensam kvar.
Nåja, de där ilskna kommentarerna. De är ju på sitt sätt intressanta.
Visst ska man i sitt tillfrisknande fokusera på sina egna känslor och beteenden, men nyfikenheten på andras beteenden och liv behöver ju inte dö för det. Eller måste den?
Jag tror att artikeln väckte samma känslor som bögar, utlänningar, politiker osv väcker. Dvs frammanade av en blandning av okunskap, rädsla och även säkert mångas beskärda del av ovillig, eller till och med omedveten igenkänning.
*sitter fortfarande och är förvirrad i denna nya värld av cassanovor(hmm, -a!), att vara en kvinna som älskar för mycket och att faktiskt vara nödd och tvungen att bearbeta och välja en ny livsväg.*
Piuh...
L
Hej L.
Javisst jag förstår också "oförståndet", det tog även mig mycket lång tid att förstå att det går att skilja missbruket från personen och att det missbrukaren gör inte handlar om mig.
I mitt fall umgås jag idag mer än gärna med personen, men missbrukaren får klara sig själv...och jag förstår att det är provocerande för att det är svårt att förstå.
Lika svårt som det är för mig att förstå dömandet, förföljandet, bitterheten och lögnerna från kommentarsfältet:)
Hej Åsa!
Så bra om du kan ta till dig allt klokt som skrivs här till dig!
Aggressivitet=Rädsla
Jag och Thomas har högläsning ur din bok för varandra! Bra terapi för mig. Många varma kramar
från oss båda till dig!
Helene och Thomas, puss på er!!!
Okej, sist i debatten (jag har så mycket att göra nu) men jag tror också aggressivitet beror till stor del på rädsla. Kan även tänka mej att det kan vara ett tecken på ett rop på hjälp (där andra tyvärr blir drabbade).
Hade någon redan skrivit detta?
Hej upptagna Liz; ja rädsla tror många, men rop på hjälp var ny och bra när jag tänker efter! :)
Skicka en kommentar