För inte allt för många

år sedan hade jag inte vågat åka till Malmö och sova över där.
Det handlade inte om att jag var rädd för att föreläsa, utan att jag trodde att om jag lämnade "Jonas" så skulle han tillbringa den tiden med någon annan.

Jag förstod aldrig att det gjorde han ändå, vare sig jag var hemma eller borta.

Att han ringde varje kväll han inte var med mig betydde inte att han var hemma ensam.
Med min logik försökte jag lista ut när, var och hur och förhöll mig sedan till det jag hade räknat ut, men förstod inte att missbruk aldrig kan förklaras med just logik.
Det lever sitt eget liv och tar de vägar det behöver för att få överleva.

Jag trodde länge att jag kunde slåss mot det, att om jag alltid fanns till hands så skulle inte missbruket få något utrymme och dö ut av sig självt.

Jag hade fel.

Det dör först den dagen bäraren av det bestämmer sig för att den har fått nog, precis som mitt medberoende dog den dagen jag faktiskt inte var intresserad av att styras av någon annans missbruk längre.