Det som gjorde mest ont

var inte att han hade sex med andra, istället var det att han aldrig stod upp för sin kärlek till mig; aldrig sa till dem att han älskade sin Åsa allra mest.
Istället tog han bort fotografierna han har hemma hos sig, gömde sin förlovningsring och bjöd på frukost som om jag inte fanns.
Han spelade vår favoritmusik, höll om dem som han höll om mig och sa aldrig till dem att han älskade att hålla om sin Åsa allra, allra mest...
Att han hade sex med dem gjorde mig aldrig så illa som att bli reducerad till betydelselös.

Även om vi förstår, även om vi vet att det är en sjukdom, så såras vi.
Det är viktigt att känna hur ont det gör, hur förtvivlat smärtsamt det är när vår älskade väljer bort oss.
Vår smärta är viktig, och om missbrukaren aldrig förstår det så måste vi förstå det själva.
I den smärtan behöver vi bli sedda och för att bli just det måste vi våga visa den för någon vi har förtroende för; en vän, en terapeut eller en samtalsgrupp.

När vi visar oss blir vi allt annat än betydelselösa och i det kan vi växa på nytt.