Många blivande föräldrar

tänker verkligen igenom sitt beslut innan de tillverkar det där pyret.
Det verkar som om det är en hel del praktiska saker, som pengar, bostad och utbildning som de vill ha på plats innan det är dags.

Jag valde att få mitt barn själv.
Inga pengar, ingen bostad, ingen utbildning, familj på västkusten men det var aldrig det som oroade mig.
Min oro gällde om jag skulle kunna ta det mentala ansvar som det trots allt också gäller när man får ett barn. Det är ett gigantiskt ansvar, i alla fall var det - och är - det så för mig.
Jag skulle skydda, guida och leda ett barn rätt i livet och det var det som jag upplevde som den stora utmaningen.

Idag förstår jag varför jag valde att ta emot ett barn trots att jag inte hade en man, även om jag var totalt omedveten om det då: Att vara en helt ensam mamma var lätt, med en man vid min sida hade jag jobbat ihjäl mig för att han skulle må bra och trivas med mig, sig själv och en bebis.

Att han skulle ha ett eget ansvar skulle inte ha fallit mig in.
Jag trodde att allt hängde på mig.