En Hamburgsunding (hambersunning för oss bohusläningar)

ska just nu tävla om att vara bättre än en femteklassare.
Läkaren som började programmet hade tillitsproblem och åkte ut på en abborre eftersom hon trodde sig veta bättre än eleven.
Det var inte så begåvat...

Heja Tanum.
Nu kör vi.

Jag är chaufför idag.

Det har jag ingenting emot alls.
Jag sov nämligen under eftermiddagen eftersom det var totalt omöjligt att hålla sig vaken och tack vare det kommer jag att vara i fin form närhelst sonen behöver sin mammas bil.
Valborg är för mig lika ointressant som midsommarafton och jag kan inte påminna mig att jag någonsin har gjort något särskilt den här dagen, men så är jag också en särdeles tråkig människa.

Mitt krut tar slut under julen.
Numera.
Å andra sidan har jag också varit nästan 17.

På någon slag begäran.

Visst blir det lite kul när just NILLA  - som aldrig har visat en stortå på sig själv - tycker att bilder är en bra idé?

Anyway, jag kan inte fotografera mig själv men har här gjort ett tappert försök att visa just mitt hår.
Håll till godo och sno för all del bilderna.

Förra klippet

Dagens klipp

Sådär ja.

Det blev riktigt fint när jag blev av med sisådär 12 centimeter och fick lite ljusa slingor.

Jag har i hela mitt liv försökt att se lite rock´nrollig ut.
Det har aldrig fungerat.
När jag rökte 40 cigaretter om dagen såg jag inte ens ut som en rökare.
Blond, snäll, klassisk och mesig.
Ungefär så.

Jag har accepterat det nu.
Min frisyr klär det jag äntligen har försonat mig med.
I am very 49.

Idag ska ett antal centimeter placeras

på frisörgolvet.
Det är i alla fall planen.
Någon tid har jag inte bokat.
Mina besök hos frisörer är oerhört spontana och jag har sällan träffat någon mer än en gång.
Jag håller helt enkelt tummarna och kör.

Det ska klippas rakt av, hur svårt kan det vara?

Jag fick se gullesnuttarna

på en arbetskamrats dator eftersom vi var klara med mötet just som bruden klev in i kyrkan.
De unga prinsarna var så stiliga i sina uniformer och bruden hade en vacker klänning och såg dessutom riktigt glad ut.

Den enda jag blev lite oroligt för var brudens tärna som hade ett sådant tajt fodral att hon var tvungen att svänga hela kroppen när hon gick. När hon satte sig ned på huk för att rätta till brudens slöja, med rumpan vänd mot publiken i kyrkan, måste fler än jag ha ha hållit andan.
En sprucken klänning i det läget hade varit kul, rent av originellt, men Pippa (jo, hon heter så) hade nog inte garvat.

Jag garvar åt att det är fredag.
Fy tusan vad jag gillar fredagar.

JAG MISSAR BRÖLLOPET!

Eftersom jag av någon anledning känner mig starkt besläktad med britter är det med stor sorg jag inser att jag missar det mesta av dagens romantik.
Man kanske skulle kunna tro att en viss cynism skulle kunna ha inträtt i Hellbergs liv, men icke sa nicke.

Bröllop är fantastiska och William & Kate kommer att leva lyckliga i alla sina dagar.

Under promenaden kom jag på

ett fantasktiskt blogginlägg som jag nu när jag helt har glömt vad det var har en känsla av hade varit genialt.
Jag är av någon anledning alltid bäst innan jag skriver.
Det gör ju inte er ett dugg lyckligare.
Inte mig heller.
Jag blir bara trött.

God natt bloggen.

Det blev mer

parbänksrealism än promenad, men det fungerar finfint det också.

Idag ska jag börja med mina specialsitups där jag ska ha en virad handduk under ryggen ungefär i BH-bandshöjd.
3 x 10 st med två minuters paus emellan.
Spännande.
Hur lång tid tar det att få ett 6-pack?

Årets första Walk & Talk är på gång om en liten stund.

Promenad och samtal.
En lysande kombination.

En mindre lyckad kombination är långt och tunt hår (och då har jag inte ens nämnt det saggiga ansiktet som dras ned än mer av hårlängden).
I helgen blir det axellångt.
Tänk vad pigg och piffig jag kommer att se ut.
Hurra!

Men jösses,

jag har negligerat min blogg hela förmiddagen.
Så kan vi ju inte ha det, alltså borde jag nu meddela världen något förnuftigt/tramsigt/roligt/sorgligt/melankoliskt/skrämmande/  galet/moraliskt/elakt/dumt/specifikt/begåvat/emotionellt/
lekfullt/flamsigt/obegåvat/omtänksamt.
Men se det tänker jag inte göra.
Jag har inte tid.
Här finns kastruller att diska.

Modiga, modiga, modiga

Emma Igelström berättar om sitt missbruk.

Heja vad bra ni är ni sportstjärnor!!!

Modiga, modiga, modiga

Patrick Sjöberg ochYannick Tregaro vågar berätta.

Så många är drabbade.
Så många skäms.
Så många tror att det är deras eget fel.

Dessa två herrar gick direkt upp i topp på min idollista nu.

Så där ja.

Nu har jag för första gången i mitt långa liv fått ryggen manipulerad. Jösses vilken kraft naprapaten hade och som det knäckte till.
Jag har en hel del - troligtvis medfödda - knasigheter. De går dock att hålla i schack med.... hipp hurra, träning.
Fram till nästa vecka när vi ska ses igen ska jag göra sitsups, en specialvariant där ryggen måste jobba.
Och gå en 30 minuters snabb promenad varje dag.
Vi pratar svett.
Gör det ont ska jag strunta i det.

Jag tror att det blir en bra start på mitt femtionde levnadsår.

Hurra, hurra, hurra och hurra

på min 49-årsdag idag.

Hurra!

Ticnet meddelar via mail idag att de släpper biljetterna till Christer Sjögrens Julkonsert.
Ni som är intresserade av Jingle Bells i april är nu informerade och kan börja ladda.

I morgon ska jag till naprapat Jenny.

Just nu är ryggen rätt kass och det tror jag är lysande för då kanske hon kan känna vad som är fel.
När jag bar hem matkassar igår kändes det på riktigt som om den var av någonstans mitt på.
Hittar hon inga fel får hon gärna massera lite för att fylla ut tiden.
Fy satan vad skönt.

Att hon ska klia lite också kanske är överkurs, eller?

Jag satt på en balkong i Hässelby

och lyssnade på radio när jag fick reda på Tjernobylkatastrofen.

När jag fick veta att Estonia hade gått under och när jag fick veta om dödsskjutningarna på min gamla arbetsplats på Stureplan, var jag uppe tidigt och ammade.

Att John Lennon hade blivit mördad fick jag reda på via en löpsedel som satt utanför mitt första jobb, på restaurangen Ally´s in i Göteborg.

Då Palme mördades var jag på Café Opera och fick reda på det av de andra gästerna.

Att World Trade center hade attackerats fick jag veta via Expressen på nätet. När jag var på väg hem föll första tornet. Då var jag utanför centralen.

När jag fick reda på att en person hade skadats i ett knivdrama på NK satt jag också i bilen på väg hem från Kraft Foods. Att det var just Anna Lind meddelades först senare.När Göran Persson berättade att hon hade dött morgonen efter satt jag på parkeringen utanför jobbet och lyssnade på presskonferensen.

Mamma ringde och berättade att Diana var död. Jag befann mig då mitt i vardagsrummet i min gamla lägenhet.

25 år sedan Tjernobyl.
Ett halvt liv.

Jag frågade sonen

och fick genast hjälp med mina twitterfrågor.
Det verkar vara lika ointressant som Facebook har blivit för mig.
Mitt huvud klarar inte hur många uppdateringar som helst, det måste vara där felet sitter.

Jag satsar på att skura golv istället.
Det borde ge utrymme för eget filosoferande.
Jag har fyra damer i huvudet som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

Jag tar en städpaus

och funderar på twitter.
Ägnar ni er åt sådant?
Jag är inte ett dugg intresserad av att göra fler uppdateringar av mitt eget inte alltför upphetsande liv men jag skulle gärna följa andras glamourösa äventyr.
Så.
Hur gör man för att följa?
Någon som vet?

I nöd och lust.

Många av er är gifta.
Tänkte ni någon gång på nöden när ni sa ja till äktenskap?

Nöd verkar på något sätt vara bortglömd eller i alla fall oviktig fram till den inträffar.
De flesta av oss vet nog inte hur vi kommer att reagera på det som är tufft i relationen, särskilt inte om vi har olika utgångslägen - som till exempel vid en otrohet - där den ena är offer och den andra skurk.

När jag flög fick jag ha nödträning varje år för att få förnyat certifikat.
Det borde också äktenskap genomgå.
Lusten går nämligen över.
Och nöd blir det alltid i en eller annan form.

Det är klart att man kan springa fort som tusan när det sker.
Man kan också stanna kvar och försöka läka det som har gått sönder.
En större chans att få lära känna sig själv och sin partner på djupet kommer nog inte.

Men man gör som man vill.
I nöd och lust.

Eftersom mina privata bilder

härifrån inkluderar en massa människor som jag inte visar upp i min blogg kan ni istället titta på bilder från huset vi hyrdepå Cypern här.
Perfekt om man är en större familj och vill ha lite avskildhet samtidigt som barnen kan bada i poolen dygnet runt.
Vi åkte med Fritidsresor och de har fortfarande kvar villorna i sitt program för den här sommaren.

En tia i betyg från mig.

Ett par kortare balkongstunder

har varken gjort mig beige eller gett mig fräknar men skulle jag färlänga dem skulle jag troligtvis bli illröd.
Så vill vi inte ha det, alltså tar jag och solen det lugnt även idag.
Städning ger mig däremot utslag, trots detta är det just det som står på agendan för dagen.

Och på tal om utslag så hade en av mina kollegor ont i en armbåge för någon vecka sedan. Den var svullen, röd,  varm och vi hojtade alla att kollegan måste kontakta en läkare.
Det skulle kollegan förstås inte.
När febern till sist fick termometern att slå i topp gav personen upp och diagnosen blev rosfeber, som obehandlad kan bli en rätt läskig sjukdom.

I jämförelse är det nog inte så dumt att skura golv ändå.

Ser ni på mästarnas mästare?

Varje gång jag ser en skvätt - har hittills aldrig sett ett helt program - så vinner Ingemar Stenmark.
I dagens program har Pekka Lindmark ryckt upp sig.
Han är en rätt skön typ och verkar ta allt tävlande med en alldeles genial klackspark.

Jag tror på klacksparkar när det gäller tävlande.
Helt ärligt, hur viktigt kan det vara?
Det skulle vara att få stanna ett tag till på Cypern då.

Medan den yngre generationen Hellberg

befinner sig någonstans utomhus tar den äldre ansvar för göranden inomhus såsom tvätt.
Det bästa med att vara ensam just idag är att jag kan äta upp äggen från igår... på en macka med mycket kaviar.
Mm, vad gott.
Och praktiskt.
Inte en kastrull att diska.

Istället stryker jag jag fina sommarblusar.
Det är dags nu.
I kombination med nyfixade fötter - som jag kommer att ha senare efter mitt fotbad - kommer jag att bli så vårpiffig så.

Den kloke Nemo

skriver mycket bra på sin blogg, bland annat om beroenden.
Det går alldeles utmärkt att översätta hans insikter till vilket missbruk som helst.
Läs det här till exempel.

Äsch,

jag ska aldrig spela lotto igen.
Skitspel.

Nu deppar jag inte ihop för det.
Istället njuter jag för full hals (i alla fall nynnande eftersom min unge sover) av att det är två hela dagar kvar av påsken och det känns som om de här dagarna har varit många för en gång skull.

Nu tänker jag undersöka exakt hur kokhett det är på min balkong. Jag har gjort en brasa av lottokupongerna.

Jag vet inte vad ni pysslar med

denna påskdagsmorgon.
Själv gör jag än så länge ingenting, i alla fall ingenting som inkluderar kroppsrörelse.

Det kan hända att jag sitter här och är jätterik utan att veta om det.
Jag spelade på lotto igår och har ännu inte rättat raden.
Visst är det spännande?

Those were the days...

"Mamma, vad heter såna där filmer som vi tycker om?"
"Romantiska komedier?"
"Ja, just det!"

På den andra sidan av Sverige,

där man alltid gör alla traditionella saker rätt, tänds det brasor ikväll.
Det där har man inte fattat här eftersom man fortfarande envisas med att sätta fyr på alla torra grenar på Valborgsmässoafton.
Trams.

För att få lite väskustfeeling äter vi räkor.
Frysta.
Färska är omöjliga i den här delen av landet.
Några ägg, lite lax och en sillbit på det så är den här påskaftonen så lik en riktig påskafton som den kan bli i en förort till Stockholm.

Jag snorar på,

och världens segaste förkylning tänker inte ge upp i första taget.
Nu påverkar den mig inte längre mer än att jag inte är sugen på att röra på mig och inte tycker att direkt solljus är så mysigt.
Jag tänkte dock utmana det idag med både promenad och försök till att få fräknar.

Årets påskägg till sonen blir det samma som jag har använt de senaste fyra - fem åren.
Han ser ändå ingen skillnad.

Medan han sover läser jag.
"Lev som du vill och inte som du har lärt dig" av Jeffrey E Young som handlar om livsteman och "Mending a shattered heart", av Stefanie Carnes. Den sistnämnda handlar om anhörigproblematik.
Inga glada romaner här inte.

Däremot såg jag den lilla pärlan "Pappa på burk" igår.
Gör det du också.
Om man bortser från Jennifer Anistons överläpp är den urmysig.

Min mamma tittar på "The Bachelor."

För att uppdatera mig lite gick jag in på nätet och kollade vem av alla tjejer han till sist valde.
Nu vet jag det.
Det måste vara en vidrig serie att vara med i.
Usch.
Jag hade hellre låst in mig i Big Brotherhuset.

Det är klart att vi ska äta ägg.

Och dricka påskmust.
Resten av julmaten sparar vi till rätt högtid.
För er som äter lamm kan jag bara säga: Gör ni det.
Jag föredrar dem på lantgården och alldeles levande.

Mamma och hennes man hade får.
Emellanåt övergav dessa sina bebisar som då fick flaskmatas.
Det är en speciell känsla när ett litet ulligt djur glatt kommer skuttande emot en i hage
Men det är inte därför jag inte vill äta upp dem.
Jag tycker helt enkelt inte om smaken.

Bä, bä lita lamm var förövrigt den första visa som sonen lärde sig.
I alla fall nästan.

Min vän

Simona hånar mina kokkonster men eftersom jag snart är 50 år bryr inte jag mig om det.
Istället sippar jag lite på min tredje kopp kaffe och inser att alla inte kan ha uppnått samma mognadsgrad som jag. Herregud, flicksnärtan har väl knappt fyllt 40.

Under denna långa fredag har jag en enda arbetsuppgift; att tvätta om vardagsrumsfönstret.
Jag kanske skulle passa på innan solen kommer?

SHAMROCK vann "Bara ett barn".

Tjoho och grattis.
Maila mig ditt namn och adress på info@hellbergcoaching.se så vidarebefordrar jag det till Malin.

Ni andra som förstås också vill läsa den kan beställa den här.

Tyvärr har man

flyttat systembolaget och placerat det rakt utanför min livsmedelsbutik.
Det är säkert bra för Konsum (och sämre för Ica som hade det bredvid sig tidigare) men för mig som varken gillar alkohol eller kassaköer blir det lite av en krock, särskilt en dag som denna när jag glömde att köpa grädde och var tvungen att börja om från början igen.

Utöver matinköp var jag och hämtade mina två par lagade vita byxor.
Det kan hända att de har fallit isär av åldersskäl - såsom tio år gamla plagg kan göra - men skräddaren gjorde dem som nya till det facila priset av 130 kronor.

Jag har haft en bra dag i förorten, hur har ni det?

Jag kan inte minnas att förra året Yuccapalm -

som trivdes så bra på min balkong men hatade hösten inomhus - kostade så mycket som den gjorde på Plantagen idag.
Det troliga är att jag köpte förra årets på Ikea.

Mitt torg har det mesta, alltså kvistade jag dit istället och köpte ett par långa grenar med rosa blommor (fråga mig inte vad det är för slags grenar, det har jag inte en aning om), ett par pelargoner, påskliljor, tulpaner och ett ris med fjädrar.
Sonen har inspekterat och är nöjd.
Misse också.

Själv tror jag banne mig att jag ska ta mig en kopp kaffe.

I min paus

ser jag på Malou som gästas av Torsten Flink som fyller 50 år idag.
Det klär honom.
Han vågar närma sig det personliga och svåra och det är sympatiskt.

Jag umgicks en hel del med mamman till hans barn när jag var gravid.
Vi var båda i ungefär samma situation och jag fick mycket stöd och peppning av henne inför rollen som ensamstående med en spädis. Vi båda hade också förmånen att ha en gemensam väns mamma som support, en mamma som till och med kom och besökte mig på BB.

Båda de kvinnorna var fantastiska förebilder.
Det behövs när man har bestämt sig för att föda ett barn ensam.

Det är konstigt hur det som verkar så

finurligt i affären ofta visar sig vara sådär när det väl ska användas.
Jag har nu tvättat mina balkongfönster med min nya "microfiber fönsterskrapa med teleskopskaft".
Vi kan väl säga att det gick sådär eftersom jag vill - när jag för en gång skulle putsar fönster - att de ska bli fläckfria.
Så bidde det inte.
Någon stege ställer jag mig inte på, alltså får det vara good enough.
Fönstren kommer oftast att dras in i ett hörn och då syns inte skiten ändå.

Jag har just nu tropisk värme på min balkong och jag tänker fortsätta att göra fint och svettas.
På tur just nu står dammsugning av alla mina mattor, sedan ska jag packa upp stolar, hämta stolsdynor från förrådet och kommer väl att vara klar när solen har försvunnit bakom knuten.
Ett färgglatt ris och lite blommor på det så kommer påsken på Farstabalkongen att bli underbar.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag plockar fram grillen.

Skärtorsdag

och idag kan det komma påskkärringar och knacka på.
I den här staden alltså.
Jag föredrar förstås att de kommer på påskafton.
Så som de gör i Fjällbacka och i den civiliserade världen.

Du har fortfarande möjlighet att vara med

i utlottningen av Malins bok.
Vinnaren meddelas efter klockan 18.00.

Anmäl dig två inlägg nedanför.

Onsdag

och jag och min förkylning ska tillbringa hela eftermiddagen och kvällen på kliniken.

Min snorpappershög är visserligen inte lika hög som i onsdags förra veckan men är heller inte borta.
Tänk om jag måste ha en temperatur på 37.5 resten av livet?
Nu känner ni säkert inte av denna ynka temperaturhöjning men det gör jag.
För att jag är en ynklig liten varelse.

Jag spottar härmed upp mig och tar tag.
I morgon påbörjar jag fem dagar av total ledighet.
Tjoho!

Det viktigaste idag

är att Malin Persson Giolitos bok "Bara ett barn" kommer ut i pocket.
Här kan ni läsa om hur boken berörde mig.

Nu har ni möjlighet att vara med i en utlottning av ett exemplar.

Vi gör det enkelt.
Skriv ditt namn eller din signatur i kommentarsfältet så är du med i dragningen i morgon, 21/4.

Vinner du får du maila namn och adress till mig, och vips har du en underbar läsupplevelse att se fram emot.

Att det ska vara så svårt

att komma ihåg att jag har satt på en riskatrull på spisen och att den kokar upp på ett kick?
På vissa områden är jag helt obildbar.
Köket inte är verkligen inte min arena.
Nevertheless kommer det att serveras kassler till riset.
Med ananas.
Fantasin flödar och inspirationen är topp.
Verkligen.

Men jag har skaffat en mopp med både fönsterskrapa och teleskopskaft till mina balkongfönster.
Det känns som en inspirerande och fantasifull städpryl för oss höjdrädda.
Den tanten visste vad hon uppfann.

Kanske hon har en pipande kastrull på gång?

Idag har jag lyckats ta tag i

tvätt och damm.
Gott så.
Omvårdnadsprogrammet av balkongen har fortfarande inte kommit igång men det kommer ju en härlig påskhelg snart.

Vi som är medbereonde måste ofta träna oss på att säga nej (no).
Det finns däremot tillfällen där det är bra för oss att säga ja (si).
Detta exemplifieras utmärkt i denna lilla film.

När jag kom till Dysberoendekliniken

som klient var min starkaste känsla sorg.
Över att ingenting var sig likt. Över att inte vara den enda för min man. Över att min kärlek aldrig räckte. Över att vår familj trasades sönder. Över att jag kände mig så ofantligt ensam. Över att det hade tagit över hela min tillvaro. Över att våra barn påverkades. Över att det jag hade trott om oss inte var sant. Över att jag inte heller denna gång hade valts med någon form av omsorg.

Ändå kunde jag inte låta all sorg stå i vägen för min djupa längtan efter ljus om det så bara fanns en gnutta att ta in; ett skratt, en varm omfamning, samtal istället för bråk, en låt att dansa till.
Jag hade aldrig någon längtan efter bestraffning, för mig var ljuset mycket viktigare.
Till att börja med för att jag inte stod ut med att inte skänka min partner det men senare för att jag insåg att det är ett av mina egna största behov.

Många anhöriga förnekar sig själva ljus i ett meningslöst försök att lära sin partner en läxa.
Det är också sorgligt.

Det vore najs

om det där sista feberiet går bort helt och hållet idag.
Inte för att jag har några särskilda planer, i alla fall inga som kräver några större insatser.
Det är känslan av att vara helt fit for fight som vore trevligt att få tillbaka.

Just den här morgonen tvättar jag och på tal om det så har sonen har köpt ett par vita Converse.
Kan man tvätta dem i maskin?

20 veckor kvar

till tjejmilen och det känns lugnt.
Jag vilar mig i form.

Det är ett bra tag sedan jag anmälde mig till

en statistförmedling och den enda jobbet jag har gjort är det med ryggen vänd mot kameran i Expressens kampanj med John Nettles från Morden i midsomer.
De andra förfrågningarna jag har fått har jag tackat nej till eftersom jag inte är så intresserad av att visa mitt ansikte.
Då ska man inte vara med på en dylik förmedling.
Det borde jag ha fattat från början.

Jag tar bort mig nu.

Jag hittade inte en enda kokbok som var intressant.

Bilderna var fula, recepten fulla av oxbringa och 500 pajvarianter fick mig bara att må illa.
Just paj är inte min grej.

Jo, om den har äpple, rabarber eller blåbär i och vulgära mängder vaniljsås på toppen.

Jag gillar inte matlagningsprogram,

men blir faktiskt en aningen inspirerad när jag ser Jamie Oliver härja runt.
På min promenad genom centrum tänker jag därför ta ett varv på Bokia för att se om de har någon trevlig kokbok av honom.

Jag tar den med titeln Lätt som en plätt på 20 minuter och finns det ingen sådan får det nog vara.
Med "en aningen inspirerad" kommer man en bit men verkligen inte hela vägen.

Ny haircut för sonen.

Här representerad av Oscar Linnros.
Lite kortare på sidorna och inte riktigt lika långt mitt på.

Bra, för det gav mig en möjlighet att kolla alla födelsemärken han har i hårbotten.
De såg bra ut och han blev cool.

I dag har jag vägt mig,

fast övertygad om att jag hade gått upp i vikt.
Det hade jag inte.
Så. Då återstår frågan om fett på kroppen kan omfördela sig, det vill säga flytta från exempelvis rumpan till magen?

Jag är i allra högsta grad periodare på tajta kläder och just nu känns inte det bekvämt alls.
Helst skulle jag kliva runt dagen lång klädd som Di Leva.
Håll med om att det hade varit skönt?

Hur kommer det sig att vi alla,

och ge mig gärna ett undantag om ni kan, på ett eller annat sätt skakar på våra kroppar när vi får en bebis i famnen.
Sitter vi så vaggar från höger till vänster eller fram och tillbaka.
Står vi upp skakar vi också, gärna lite med knöböjsstuk.

Jag försöker sätta mig in i bebisens värld.
Att aldrig få vara vaken och med en stilla kropp måste ju vara förfärligt.
I barnvagnen ska vi ju inte prata om.
Själv skakade och gungade jag min vagn så fort jag la ned min bebis i den.

Tro fasiken att min son sov mycket.
Det var enda gången den stackarn fick vila från mina moderliga rytmiska omsorger.

Harry Potterfilmerna blir mörkare och mörkare

och jag undrar när den stackars pojken och hans vänner ska få lite lugn och ro?
Jag har inte en aning om hur sista boken slutar och är det i elände vet i tusan om jag vill se filmen när den kommer i sommar.
Jag vill ha ett slut där Harrys föräldrar vaknar till liv, skaffar vanliga jobb i en förort till London och åker till en all inclusiveanläggning på Rhodos under sommarsemestern.

Det är ju barnböcker för tusan.

Ett rent av lysande avsnitt av Grey´s Anatomy.

Jag har fortfarande inte rört mig ur soffan och rumpan börjar snart utveckla sittsår.
Det är enkelt avhjälpt.
Jag lägger mig ned istället.

För liggande är vänster hörn bäst.
Snor jag det nu är jag välplacerad när sonen kommer och vill se Harry Potter.
Det kan hända att jag sover en stund först.
Hög risk faktiskt.
Eller great opportunity.
Det beror på hur man ser det.

Av någon anledning

vill inte min dator spara bilder på dessa fina skor, alltså får ni klicka här för att se dem.
Precis hur snygga som helst om ni frågar mig.

Det är sådant surf jag ägnar mig åt mellan förlossningar och i väntan på reprisen av Grey´s Anatomy.
Allt jag hade tänkt att göra idag struntar jag i.
Jag har fortfarande lite feber och den vårdas bäst bort genom fullständig oaktivitet.

Vårtecken.

Den äckliga pyttelilla svarta flugan är nu ihjälklämd mellan mina handflator.
Klapp, klapp.

I vår familj är det

min unge som är njutaren.
Som när han duschar i all evighet för att det är så skönt eller häller upp godis i den skålen som det smakar bäst att plocka ur. Eller när han på nätet ser de senaste avsnitten av sina favoritserier och först ser till att det som skall göras är gjort, allt för att han till hundra procent ska kunna få koppla av och skratta utan störningsmoment. När han sätter på sig fräscha kläder efter att ha parfymerat sig och nöjt ser sig själv i sin nya helkroppsspegel.

Jag tror att njutning är en konst och bäst klarar sig de som inte har så himla bråttom.
De tålmodiga och de som har en förmåga att skapa rutiner som leder till det där härliga och avkopplande.

I vår familj är stress ingen höjdare och därför ser vi till att tillvaron är så fri från det som möjligt.
Och om det är en stressig period så är för oss rutinerna än viktigare eftersom det oväntade bara lägger ved på stressbrasan.

Själv tänker jag njuta av att fixa lite på balkongen idag.
Jag har däremot inget tålamod så jag hoppas att det går fort.

Det där med hotell.

Vi skulle ta oss med bil från Göteborg till Stockholm.
Eftersom vi startade sent planerade jag att vi skulle stanna i Borås över natten och sonen som längtade hem bröt ihop.
"Jag vill inte sova på hotell. Jag vill se på tv och äta mat."

Jag vet inte riktigt hur han föreställde sig ett hotell men för att göra det lite speciellt för honom sprang jag in och berättade för receptionisterna om hans första besök och bad dem att ta emot honom med lite extra energi.
Och som de levererade.

Kung Hellberg gled till sist in i rummet med stora ögon och när jag berättade att vi skulle se på tv samtidigt som vi åt mat liggande i sängen tror jag att jag levererade ett av det lyckligaste ögonblicken i hans sexåriga liv.

Sonen kom in tokslut

efter vårens första joggingtur.
Den jag skulle ha varit med på.
Nu kommer det inte att vara tal om att jag tänker springa på som han gör.
Här måste vi ha en plan som går ut på att vi växelvis springer och växelvis går.

Vid närmare research av hans lilla lopp visade det sig att det var just så han hade gjorde... till sist.
Bra.
Annars är inte jag med.

Filmer

"Pappa på burk". Har jag sett men inte sonen. Helt okej.
"Harry Potter and the deathly hallows, part 1."
"Du kommer att möta en lång mörk främling". Den senaste från Woody Allen. Har fått bra kritik.

Den senaste får jag inte med mig sonen på och därför tänker jag se den nu medan ni ligger i solen.

Kille, 17 år i augusti,

söker sommarjobb.
Tillgångar: Trevlig och väluppfostrad. Lång. Utåtriktad. Samarbetsvillig. Diplomatisk.
Intressen: Musik, data och vänner.
Nackdelar: Har aldrig arbetat tidigare.
Praoplatser; skola och förskola.

Tips någon?

Min balkong är tömd.
AtTjoho.

Har ni blommor på era balkonger än?

Jag vet inte riktigt vilka som klarar att det är kyligt på nätterna ( läs pelargoner) och att plocka in varje kväll är inte att tänka på för min del.
Eftersom jag är nödd och tvungen att handla idag tänkte jag passa på att fylla bilen med det skräpet som står i vägen för kommande krukor.
Det kan lika gärna ligga i bilen som på balkongen.

Dessutom tänkte jag hyra ett par filmer, bland annat den näst sista Harry Potter som vi av någon anledning inte såg på bio.
Ett utmärkt val om jag vill ha sonen bredvid mig i soffan.
Och det vill jag.

Efter att ha bytt redigerare

i Blogger loggas jag ut så fort jag lägger in en bild.
Har ni haft samma problem och hur löste ni i så fall det?

Annars är det lördag här precis som det är hos er.
Frun i huset har haft den goda smaken att sova nio timmar i natt. Hur sonen har tillbringat natten vet jag inte, men han hade huvudvärk igår så jag håller en tumme för att jag inte har smittat honom nu när solen äntligen har bestämt sig för att värma några dagar.

Nu är inte han ett dugg pipig när han är sjuk.
Det är jag som står för sådant väsen.
Jag piper inte ett dugg när jag blir bedragen,
men en droppe snor och det är oerhört synd om mig.

Det ena är sårbart och det andra inte.
En enkel förklaring till mitt kanske något märkliga förhållningssätt till otrohet vs. förkylning.

Förra veckan låg jag i soffan och såg

på "så ska det låta", det är nämligen precis så roligt jag har en fredag.
Jag sjöng med för full hals och klappade rymtmiskt till Fredrik Swahns skönsång samtidigt som jag åt Polly i obscena mängder.

Å vad jag längtar till förra fredagen.

Idag vill jag inte sjunga, inte äta Polly - och inget annat heller för den delen, inte klappa några jävla rytmer eller se glad ut när Settman skämtar sådär jätteroligt.

Jag ska bara ligga här och vara eländig till jag får övergå till samma form av liggande i min säng (sida, arm under kudde)
Det får jag inte än.
Pillren jag petade i mig måste verka först.

Nanne Grönwall är lika gammal som jag.
Det är obehagligt svårt att tro just nu.

Där andra har blommor

har jag en bakteriehög.
Visst är det äckligt?

Mer av den varan:
När jag flög hade jag ofta bihåleinflammation, emellanåt så illa att mina bihålor fick tömmas.
En sjuksköterska fick då hålla i mitt huvud medan doktorn stack in en lång nål genom näsväggen och drog ut allt gegg som gömde sig bakom.
En tampong i vardera näsborre stoppade blodet och på ett kick så blev jag frisk(are). Fram till nästa förkylning i alla fall.

I valet mellan snyt och nål väljer jag det första.

Undertecknad

är tillsammans med ett par till inbjuden att föreläsa under en heldag anordnad av Empowerment coaching.
Temat är "Inspiration för livet" och datumet 28 maj.

Tänk att man kan bli så glad för snor.

Det är en ren fröjd att få snyta ut huvudvärk och feber.

Enligt mina beräkningar kommer jag att vara fit for fight på söndag, såpass att jag kan rensa balkongen, åka till sopstationen, tvätta fönster och packa upp stolar och solsäng.

Vad gör ni i helgen?

Jag trodde att klockan var halv sju,

och detta enbart för att min nya telefons klocka har pyttesmå siffror vilket gör att jag inte kan se en timma hit eller dit. Någon väckarklocka annat än den har jag inte.
Det skulle vara solen då.
Den var verkligen på gång halv sex och jag är fortfarande förundrad över att vi kan gå från så oerhört mörkt till det här härliga inom loppet av ett par månader.

Fredag.
Heja!

Mina bloggläsares barn

verkar ha krystats fram utspritt på dygnets alla timmar.
När jag kom in på förlossningen klockan sex på morgonen sa barnmorskan att bebisen skulle vara ute vid tre samma eftermiddag. Det tog 18 timmar till.

Jag älskar förlossningshistorier.
Finns det några sådana böcker?
Det kanske är en av alla de böcker jag ska skriva?
Sammataget har ni hur många hur många ungar som helst. Ni är ju perfekta objekt för min nya bok.

Det sägs att de flesta barn föds på natten eller morgonen.

Jag vill härmed kolla om detta stämmer.
Mitt enda barn föddes 8.55.

Så, marsch pannkaka till kommentarfältet och leverera,

Tänk att man kan vara tacksam för att man inte är sångerska.

Det är dock högst tillfälligt och har enbart med dagens konstiga och ansträngda röst att göra.
Alla andra dagar är det fortfarande mitt drömjobb.

1986 fick jag två jobb. Det ena var på Scanair som flygvärdinna och det andra på Atlasresor där jag skulle jobba med deras underhållning på Rhodos (exakt vad det innebar vet jag inte).
Jag valde som ni vet flyget där min underhållning mest bestod av att stå på borden på Gran Canaria och vråla mellan flygningarna.

Min väninnna ringde häromdagen och berättadeatt de som nu har jobbat 25 år på flygbolaget ska ha en fest.
Av de 80 som anställdes -86 är 25 kvar.
Det är en rätt hög siffra för ett arbete som de flesta skulle ha en sommar.
De flesta har dock slutat dansa på borden och blivit både vuxna, gamla och har trötta röster.

Precis som jag.

Idag ställer jag in

allt utom telefonssamtal, det borde väl göra susen för mitt tillfrisknande?

Istället ser jag på spring - och träningsklädesmodevisning på fyran.
Jag har kommit fram till att glansiga tajts nog inte riktigt är min grej.
Mina fotbollsben gör sig helt enkelt inte i det som sitter åt.

Nu kommer någon och visar magen och jag inser att det är inte träningskläder för medelålders kvinnor de visar.
Synd.
Jag tror att det är mest vi som ser programmet.

Fyra timmar av samtal kvar

och nya tabletter är intagna.
Jag tycker att människor som är sjuka ska vara hemma och nedbäddade och kan, när jag är på det humöret, tjura till när folk jobbar då de borde vara hemma.
Idioter.

Det gäller förstås inte mig.

Jag planerar

dagens pillerintag och just nu kickar de första in med ett jäkla svettande som resultat.
Nästa dos tänker jag ta en timma innan gruppen på kliniken, då håller jag mig i fin form hela dagen inbillar jag mig.

Egentligen skulle jag behöva handla men sådan överkurs tänker jag inte ägna mig åt idag, det får sonen fixa när han kommer hem.
Istället tänker jag sova en timma.

Men först lite ost.
Det fungerade ju bra som sömnmedel i natt.

Jag klarar inte fullkorn,

ändå testar jag emellanåt.
Som till frukost igår och idag.
Resultat; en magvärk som får mig att kallsvettas.
Smärtan liknar förlossningssmärta och är fullkomligt vidrig. En halvtimma på toa löser till sist problemet men det är det faktiskt inte värt eftersom jag blir rädd när jag har så förtvivlat ont.

Någon gång då och då fungerar - som med pasta - men från och med nu blir det inga fler fullkornsbröd för mig.

Bra beslut, Hellberg.
Kostråd ska funka, annars kan man lika gärna strunta i dem.

Helt ärligt skulle jag kunna

tillbringa hela den här dagen i morgonrock men det funkar inte idag.
Just nu gör det det ett par timmar och jag tillbringar dem liggande i min soffa betraktandes mina tulpaner som verkligen var inne på sin sista dag.... igår.

Och så ser jag på Camilla Läckberg hos Malou.
Hon har skrivit en barnbok, "Super-Charlie".
Jag saknar att läsa sagor.
Fy tusan vad bra jag var på det.

Efter att ha varit vaken mellan fyra och halv sex

i morse kan jag berätta att det är vid fem det ljusnar.
Och att man kan somna igen om man äter ett par skivor ost, gärna Gouda.

Dagen började skakigt men nu går jag på den och håller en tumme för att det håller till nio ikväll då jag är klar på kliniken.
En dusch och lite huvudvärkspulver så är jag så gott som ny.

Nu kör vi!

Stängt på grund av sjukdom

och jag lägger in en bön till någon och till alvedon om att febern är borta i morgon.

Jag gillar förstås när andra tänker som jag

och idag är Dr Phil tamejtusan genial när han precis som jag predikar om att äktenskapet/förhållandet inte har något med en otrohet att göra.

Repris på lördag klockan 8.
Tv4 plus.

Renata Chlumska sa idag,

apropå att hon ska bli första svenska kvinna i rymden att "alla drömmer väl om det".

Verkligen inte.
Gud, så ointressant.

Min näsa blir röd bara jag kommer i närheten

av näsdukar.
Nu har jag ingen som helst ambition att se sexig ut,
men att likna en clown är inte ett dugg roligt.

På ett av mina föredrag

kom två av mina vänner och av dem fick jag en doftranka.
Mitt livs första.
Eftersom jag oftast tar livet av mina växter har jag varit så rädd om min ranka och blev försrkäckt när de starkt doftande blommorna föll av en efter en.
Nu var det visst helt naturligt.
Det skulle eventuellt kunna komma nya även om det skulle ta ett par år.

Nu, ett halvår senare, vimlar den av knoppar.
Både nya blad och blommor är på väg.

Idag gör det mig lycklig.

Nästa vecka

är det påsklov.
Även för mamman.

På sportlovet hade jag influensa men det här lovet ser bra ut eftersom jag blev förkyld igår kväll.
Det är rimligt att tro att det är borta till nästa vecka.
Tjoho.
Inte för att vi har några planer för lovet, men om våren fortsätter på det här sättet vore det najs att plocka fram de inplastade möblerna på balkongen så tant Åsa kan sitta där och titta på alla flanörer och sucka över värmen.

Vad gör ni under påskhelgen?

Tröttare Hellbergare

står inte att finna i den här lägenheten.
Det kan bero på kvalitén på dagens tupplur som var fullkomligt urusel.
Varför vet jag inte och jag har istället vänt fokuset mot min säng och nattsömn.

Herrejösses vad skönt det ska bli.
God natt.

Nu har en person till

dömt ut mina sommardäck, det vill säga ett av dem alldeles speciellt.
Suck.
Alla kostnader som har med min bil att göra tycker jag är oerhört onödiga.
Stackars Forden.
Den är verkligen oompysslad.

Det är som med människor, bara kärlek räcker liksom inte.

Mitt under coachingsamtalet

började en manlig röst prata högt och tydligt om att ta till höger och det tog en stund att komma på att det var min gps som hade vaknat till liv efter lite laddning.
Den låg bakom gardinen i fönstret och pratade alldeles för sig själv.

Nu ska den få göra mig sällskap i bilen.
Utan den kommer jag inte att hitta till rätt däckbytaradress.

Tack vare tips från

Skrivarmamma har jag nu hittat ett ställe som både byter och förvarar mina däck.
14.00 idag.
Hurra!

Tack Pernilla!

Måååååndag morgon.

Sonen har varit uppe och pluggat sedan klockan sex. Det kan bli så när man glömmer.

Själv är jag också oerhört glömsk.
Ord kan för mig vara vara förfärligt svåra att komma ihåg.
Och oförrätter.
Det senare lägger jag dock på mitt pluskonto.
Orden är det värre med.
Särskilt namn på saker och ting som blommor, mat och personer.

Däremot glömmer jag sällan ett ansikte.
I vilket sammanhang jag har sett det är däremot en helt annan sak.
Någon från en buss kan bli en gammal arbetskamrat och en kassörska på Åhléns en före detta kund.
Tricket är att hälsa och sedan se vad som händer.
Oftast händer ingenting.
De jag känner igen känner inte igen mig.

Motsatsen kan jag inte påminna mig att jag någonsin har varit med om.

Tog mig en liten tupplur

mellan halv sex och sju och vaknade rätt förvirrad.
Nu är jag med i matchen och inser att det är söndag.
Var fredag och lördag tog vägen vet jag inte riktigt.

I morgon är det i alla fall måndag, och efter självklara göromål som coaching ska jag försöka hitta en däckbytare som samtidigt erbjuder förvaring.
Det går inte in en synål till i mitt förråd.

Och på tal om nål ska jag lämna in mina allra bästa sommarbyxor till skräddaren.
De är trasiga som sjutton längst ned så jag tänkte att han skulle få lappa och laga lite.
10 år gamla byxor måste man fixa lite med emellanåt.

För att komma åt

alla dammråttfällor är jag i vardagsrummet slash sovrummet tvungen att flytta på de gigantiska möbler jag har, det vill säga soffan och dubbelsängen.
När det nu är gjort under vrål och svordomar återstår att ägna ett par timmar åt tvätt innan jag tror att jag skickar iväg sonen för att fixa mat eftersom jag vid den tidens ska se Grey´s Anatomy.

I morse tog jag fram min gamla trotjänare, en Helly Hansenjacka som jag fick till skänks under ett av de många Gevalia-event jag arrangerade för tretusen år sedan.

Anyway.
Idag åkte den fram när jag skulle ta en frisk, härlig och snabb promenad eftersom det såg så väldigt varmt och fint ut från min balkong.
Ha.
Ha ha.
I lä kanske.
Jag gick inte i lä.

Satan, vad jag frös.
Med armarna tätt runt kroppen blev det inte mycket till snabbgång.
Har ni försökt att gå fort utan att låta armarna svänga?
Det går inte kan jag berätta.

Men det var friskt, det var det.

Titta vad jag har fått av

Stort & Smått.

Awarden ska egentligen skickas vidare till fem bloggar som har mindre än 100 följare, men då jag har många sådana skickar jag den vidare till ALLA ER.

Det får man nog inte men jag är wild & crazy eftersom det är söndag och vårvärme i Farsta.

Tusen tack, Agneta!

I min presentation här intill skriver jag

att Casanovas kvinna är "min debutbok". Det borde rimligtvis innebära att det kommer en till.
Det var lustigt.
Jag undrar när?

Andra lustifikationer jag har kommit på denna söndag är att det tydligen fortfarande går alldeles utmärkt att köpa ovan nämnda verk i pocket eftersom den ligger på plats nummer tio över de mest sålda biografierna hos Bokus.
Mig veterligen hade den utgått, men det kanske har funnits ett gäng kvar som nu har funnit sina läsare.

Igår var sonens bästa vän här. De har umgåtts sedan de var sex år.
Det var när de var så pluttiga vännen frågade mig om vi hade någon glass och när jag svarade nej sa
"men gå och köp det då!".

Nuförtiden är artigheten i allra högsta grad påkopplad.
Han pratar, har skäggstubb, tackar och hälsar från sin mamma.

God morgon.

I natt har hon dykt upp igen, min gamla väninnna som jag inte längre har kontakt med.
Den här gången hade hon skrattgropar i sitt annars allvarsamma ansikte och hon fnissade sig igenom hela drömmen.

Enligt en drömtydare som jag såg på tv häromdagen använder vi oss ofta av det kartotek av ansikten som vi alla bär inom oss och de olika ansiktena får vara skådespelare i de draman som vårt undermedvetna spelar upp.

Hade jag inte vaknat av en skrikande katt hade jag glatt drömt vidare.
Så där mycket fniss är oerhört välgörande.

Har varit så busy med att inte göra någonting

att jag inte har haft tid att kommentera trevliga lördagsblogginlägg.
Det enda vettiga jag har gjort idag har varit en promenad med huvudet vänt mot marken eftersom jag letade efter vårtecken.
Jag såg blå, gula och vita blommor.

Vad de heter har jag inte en aning om och enda gången det är intressant är när jag ska skriva om dem här.
Nu vet jag att ni alla besitter skarpa och fantasifulla hjärnor alltså får ni försöka se dem framför er.

Lägg en ölburk mitt i bilden så blir den komplett.

Det borde egentligen vara omöjligt att göra så lite som jag

men efter allt soffsittande har jag nu tagit mig så långt som till duschen.
En tur som gick via de kvarvarande pollysarna från igår.
Nu mår jag illa.
Att gå ut känns inte ett dugg upphetsande.

Jag låter det sunda förnuftet styra och går ändå.
Men jag har ingen lust och vill gärna att ni ska veta det när jag går alla de där hundra meterna hit och dit.

Idag, men bara idag, får ni tycka oerhört synd om mig.

Nej, inte en enda liten däckverkstad har insett

det genialiska med att ha öppet idag när jag behöver hjälp.
Nåväl, jag överlever naturligtvis.
Det blåser ute så till den milda grad att det ändå inte hade varit läge med balkongrensning  = lasta bilen med skräp -just idag.
Istället ska jag gå mitt allra fortaste.
Till videobutiken tur & retur.

Det är ungefär en tiondel av den sträcka jag har åtagit mig att springa i början av september.

Way to go, Hellberg!

Istället för bokkartonger

har jag nu bilen fylld av sommardäck.
På något sätt ska de sättas på Forden, och eftersom jag inte har en aning om hur det går till får jag helt enkelt be om hjälp.
Huruvida däckverkstäder har öppet på lördagar (vilket de förstås borde ha, söndagar också för den delen) vet jag inte.
Jag har inte kommit förbi kaffet än.

Jag funderar på ibland

på vad det är jag försöker få fram i inlägg efter inlägg - bortsett från de som kan betraktas som rent nonsens - och är inte riktigt framme vid något klockrent än.
Kanske handlar det bara om kärlek, till självet och till andra; den som är befriad från rädslor, masker och annat fuffens som döljer oss från de vi verkligen är.

Det kan hända att jag fortsätter fnula på det ikväll eller så äter jag mina Polly och kopplar bort huvudet från kroppen.
Det är också kärlek.

Jag är inte så pratglad idag.

Det passar bra en dag som ändå ska ägnas mest åt lyssnande.
Fram till halv tio kan jag sippa på mitt kaffe och vara inåtvänd, sedan ska jag till Dysberoendekliniken och få handledning och därefter leda min fina grupp.

Medan jag är tyst kan väl ni berätta om vad ni ska göra i helgen?

Här kan ni få lite relationstips

från det härliga kärleksparet Elizabeth Gummesson och Jonas Olson.

Det är dags att ta tag i ryggen

och idag har jag ringt en naprapat som jag har fått på rekommendation. Tyvärr svarade hon inte, men förhoppningsvis ringer hon tillbaka när hon hör mitt meddelande.
Något knäppte till i helgen bara genom att jag vred kroppen och nu är det läge att ta tag i det som bråkar.

Har ni varit hos en naprapat och var det i så fall bra för er?

På min tv

rullar just nu ett program om hemmafruar i New York.
Det är lätt konstaterat att vi inte har något gemensamt.
Ingenting synligt i alla fall.

Jag är inte särskilt intresserad av lyxen, mer av hur oerhört självsäkra och totalt befriade från blygsamhet de verkar vara. Här kan vi snacka om en förmåga att framhäva sig själva.
Och ja, den totala bristen på ödmjukhet är aningens provocerande, men å andra sidan kanske den också är nödvändig för de här kvinnorna för att kunna delta i konkurrensen om vem som är bäst.

Om svenska kvinnor agerade på samma sätt skulle de bli utstötta ur en gemenskap.

Bland de amerikanska är det troligtvis den ödmjuka som ryker.

Min parkbänk,

som har varit mitt vårobservationsobjekt, har nu strippats från all snö.
Den går dock inte att sitta på utan att få flisor i rumpan eftersom snöplogen hade bestämt sig för att just den var en bra lastplats.

Nu ska jag inte sitta ned, tvärtom, så för mig personligen är det bara bra med en obrukbar bänk.
Jag kanske skulle se till att det fanns lite flisor i soffan hemma också.
Med det sagt förstår ni ungefär hur det går med min träning.

Hade loppet jag anmält mig till istället hetat "filosofmilen" hade jag varit i fin form redan nu.

Good morning Gumms & Gubbs

Idag måste man vara redo för att huka sig rejält i Stockholm. Det är storm på gång.
Är inte det sådant som ska komma på hösten?
Har vi helt plötsligt hoppat över vår och sommar?

Skiva på repeat.

Många verkar ha en sådan i sitt huvud och den kan låta på många sätt.
För vissa går den i moll och för andra i en mer truddeluttig ton.
Själv har jag betydligt mindre moll i mig än vad jag kanske skulle ha... om jag hade varit någon annan.
Hittar jag ett ljus tar jag det och gör det till mitt.
Jag kan intellektuellt förstå hur jag hade mått om jag inte hade haft den förmågan och därför är jag glad för den.

Det har inte bara varit av ondo med en livslång och diciplinerad träning på glad.
Idag är det oftast en tillgång.
Jag väljer alltid lösning istället för att stanna i problem; inte alltid med gott resultat förstås men jag har i alla fall gjort något lösningsinriktat.
För att hitta ljus.
Här och nu.
Är det mörkt bakåt går det inte att sprida ljus över det, alltså var det som det var utan möjlighet till förändring.

Här och nu går det däremot att tända en lampa, och med den mörka himmel som ligger över förorten idag är det rent av tvunget.
Jag ser betydligt klarare i ljus än i mörker.

Om exakt ett år och tre veckor fyller jag 50.

Min tanke är att om jag säger den där siffran ofta kommer den att bli mindre skrämmande ju mer jag närmar mig.
Femtio.
F-E-M-T-I-O.

Just när jag skriver detta kommer plötsligt solen och tittar in genom vardagsrumsfönstret.
Den ska överhuvudtaget inte befinna sig här idag.
Det måste vara ett tecken på att femtio blir bra.
Rent av strålande om jag tolkar det bokstavligt och det gör jag när det passar mig.

50, here I come!

Onsdag

men hos mig är det tisdag.
Jag ligger en dag fel men åt rätt håll så att säga.
Det är tur att jag håller ett stadigt tag om min kalender, utan den hade de här dagarna gått helt åt fanders.

Brukar ni notera människors kroppsspråk?
Jag roar mig ofta med det.
Vi tenderar att upprepa våra gester och eventuella ticks kan jag konstatera efter att närgående har studerat meteorologerna på tv4.
Att svänga ut och in med höger armbåge verkar vara en favorit hos många.

Inte hos Tone dock.
Hon kör istället med huvud - och hårsväng.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Det ser roligt ut.

Här är (nästan) hela föreläsningsgänget efteråt på scenen.

De stående ovationerna var fräna, och jag tar åt mig även om de nog allra mest gällde Lou Rossling som hade hunnit smita ut till signeringen när den här bilden tog.
På vänster sida ses Katrin och till vänster om Anders, Carina. Det är dessa två underbara människor som är 4Good.

Foto; 4Good.

Hittade bilder från igår. Foto:4 good

Jag vet inte vad jag säger just här, men det är säkert något bra!

Boksignering och snack i pausen

Jag hade tänkt skriva ett inlägg

om martyrer, men så kom jag på att jag inte ens orkar fundera på det så istället tänker jag berätta att det har sopats på min gård.
I år tar det tid.

Jag undrar vad de gör av all sand?
Det är mycket roligare att fundera på än martyrskap.
Finns det särskilda tippar för vintersand?
Den måste ju innehålla hur mycket skit som helst?

Ni som har koll får gärna berätta.

Nytt möte i Malmö för anhöriga till sexmissbrukare

Onsdag (i morgon) kl 20.00 på Andreasgården, Rosenholmsallé 10, i källaren.
Behöver du en kontakt för att våga ta dig dit så maila mig på info@hellbergcoaching.se

UPPDATERING: Mötet är flyttat till MÅNDAG, samma tid och samma plats!

Jag lovar att dessa möten är fantastiska.

Lou Rossling,

denna föreläsningsgigant - bland annat blev hon utsedd till årets talare 2003 - berättade för mig igår att hon tycker att 1000 personer i publiken är perfekt.
När det är 5000 är det kanske lite för många...

Själv gillar jag det lilla formatet där man faktiskt får kontakt med var och en i publiken. Det stora formatet som igår blir mer som en teater även om jag gjorde mitt bästa för att hålla mig ifrån det teatraliska.
Jag tror på att beröra - även om det sitter 700 i publiken - och för många krumbukter tar kanske bort just det.

Ett och annat skutt är nog däremot nödvändigt om det ska vara uthärdligt att lyssna på.

(Innan publiken var på plats. Hela salongen fick inte plats i min kamera. I varje stol ligger en goodiebag.)

Åtta timmars

oavbruten sömn och därmed har tisdagen den femte april börjat riktigt bra.

När jag tittar ut genom mitt köksfönster ser jag inte längre de snöhögar som fortfarande låg kvar under helgen och det känns lovande måste jag säga.
Därmot har jag inte sett någon grönt.
Det kan bero på att jag bor mitt i asfalten, det kan också bero på att jag - trots att jag har möjlighet - inte tar mig till det som om inom en snar framtid kan kallas spenat.

Det kommer att bli ändring på det.
Jag måste ju träna till tjejmilen, denna galenskap som jag har lovat mig själv att ta på någon form av allvar.
Hittills märker jag av min anmälan på att jag när jag går så gör jag det fort.
Min tanke är att om jag går fortare och fortare kommer jag att springa av bara farten... till sist.
Vad tror ni om den?

Vilken härlig kväll det blev i kärlekens tecken.

Jag är nöjd och glad över min egen insats och efter mig kom drakarna på rad:

Anders Magnusson från Sorgbearbetningsinstitutet som berättade sin historia om bankrån, alkohol och om hur han till sist gav upp och förstod att skilja på vem han är från vad han hade gjort så att han kunde förlåta sig själv och börja gottgöra de människor han hade skadat.

Elisabeth Gummesson och hennes partner Jonas Olson som pratade om parkommunikation och vikten av att uttrycka sina behov och till sist Lou Rossling som knöt ihop kärlekssäcken på sitt oerhört underhållande och kloka vis.

Här sitter jag i papiljotter och rosa morgonrock

och funderar på om jag ändå ska ta med mig några stödord ikväll om jag blir helt blank i skallen.
Å andra sidan är jag onervig just nu, och min egen historia - som är den jag ska berätta om - kan jag ju.

Min onervighet har enbart med förberedelse och koncentration att göra.

Att jag inte vet exakt vad jag ska säga är sekundärt; det viktiga är att jag kan mitt budskap och att jag förmår att förmedla det till den som vill ta emot det.
Vilka ord jag väljer kommer att komma spontant och för mig blir det bäst så.
Andra använder presentationsmaterial och det är nog bara en fråga om vad som passar oss bäst.

Jag går ut först idag, i alla fall var det så senast jag talade med arrangören, och fem minuter innan min entré kommer jag att försöka att få vara för mig själv.
Lite djupa andetag, sedan är det bara att köra.

En repris från april 2009 om otrohet och garantier.

Kan man verkligen lita på sin partner igen är en fråga jag ofta får från mina klienter.
Mitt enkla svar är nej, det kan man inte.
Och; måste man kunna det?

Uppenbarligen har det hänt en gång, alltså kan det hända igen. Det kan hända även om det aldrig har hänt förut. Det finns aldrig några garantier, och när det inte gör det hur sjutton ska man förhålla sig till tillit då?

Hur förhåller man sig till att det inte finns garantier för någonting?
Jag vet inte ens om jag lever i morgon, vet du?

Hur morgondagen ser ut, och vad som händer oss då, kan vi inte veta. Det som hände igår har hänt och det kan vi inte förändra.

Vad vi har är idag.

Vi väljer själva vad vi ska göra med vår dag, om vi ska ha en bra dag eller en dålig.
När vi väl är i morgon är det en ny idag, och då kan vi göra nya val.

Om vi istället för att lägga våra liv i händerna på andra tar ansvar för det själva, behöver vi inte "lita" på andra.
Då har vi en självtillit som säger att vi klarar oss ändå. Oavsett om vi blir svikna.
För det blir vi.
Och vi sviker också.
Om jag inte lever upp till dina förväntningar på mig känner du dig sviken.
Om du inte lever upp till mina förväntningar känner jag mig sviken.

Mina förväntningar är mina, inte dina.

Vi är så, vi människor.
Vi håller inte alla löften, ibland kommer livet emellan. Vi gör misstag, men vi kan också gottgöra dem genom att göra bättre nästa gång.
Men garantera något?

Nej, det kan vi inte.

Det är inte alltid det blir som vi säger.
Vi är människor och emellanåt går vi sönder. Vi bidrar också till att andra går sönder.

Det allra viktigaste är att vi lagar oss. För vår egen skull.
Att andra gynnas av det blir en härlig bieffekt.

För mig var det viktigt

att känna att jag kunde välja.
Det valet kände jag inte att jag hade från början då jag styrdes av medberoendet, det som aldrig övergav eller slutade kämpa för någon annan.

Valet kunde jag göra först när jag mentalt hade börjat flytta mig ur missbrukssfären och in i mig själv, en flytt som gick väldigt långsamt  - men alltid åt rätt håll.
Visst tog jag mina återfall i kontrollerande och anpassning, men jag hade ändå alltid en riktning som ledde till mig själv.

Jag valde mig och och jag valde att känna mig älskad.

Min fasta övertygelse är att när vi väljer att känna oss älskade händer något med vår rädslor, murar och med hur vi ser på oss själva.

Kvällens tema på föreläsningen är "All you need is love".

Meddelanden:

• Jag ska föreläsa inför 700 personer idag.
• Har ni problem med era inlägg i Blogger så går det att ändra under Inställningar - Globala inställningar - Välj inläggsredigerare.
• Växjö är nykomlingar i elitserien. Grattis!

Jag vill se en romantisk film ikväll.

Om inte tv´n tänker servera någon sådan kan jag ju alltid se hela "Stolthet och fördom" igen medan jag målar naglarna.

Mitt barn vill ha mat.

Det struntar jag i.
Jag ser på Grey´s Anatomy.
REPRISEN.
Hurra!

Nu är det gjort här också!

Simona och jag är startklara (eller ja, hur man nu ser det...)

Beslut:

Jag tager vad jag haver.
Så blir det med det.

Till exempel har jag den här ovädrade saken och får jag lite cow-vibbar i morgon kanske den åker på tillsammans med ett par slitna jeans och ett linne.
Det troliga är dock att jag hänger på mig en gammal favorit.

Man kan inte anklaga mig för att vara särskilt ombytlig och när den stackars expediten i en av affärerna jag besökte idag plockade fram klänning efter klänning skakade jag bara på mitt oombytliga huvud och sa nej tack.
Jag vill inte ha tant och jag vill inte ha romantik.
Jag vill ha frän.
Klassiskt frän.
Vad det består av vet jag inte och uppenbarligen vet inte någon av alla de butiker jag har besökt det heller eftersom allt de erbjuder är av typen Odd Molly.
Hade jag sett klassisk frän hade jag vetat.

Mitt klädproblem

inför morgondagen kvarstår och idag tror jag att jag tar ut Forden och vädrar den lite med en tur till ett annat köpcentrum än mitt eget.
Jag lider svårt av hemmablindhet och behöver nog en gnutta inspiration från något annat.

Som den här skon.
Betsey Johnson, våren 2009.
Hade jag haft ett sådant par att plocka fram hade jag aldrig behövt bry mig om vad jag ska ha på mig över ankelhöjd.

Jag sörjer fortfarande att jag inte hann få tag på ett par i rätt storlek.

Jag måste verkligen sluta med alla mina :)

Från och med nu vet ni att jag alltid säger saker snällt och vänligt så jag kan sluta med detta otyg.
Är jag på dåligt humör läser jag inte bloggar, då ligger jag och tjurar.

Idag är det dock inga sura miner, vi har just vräkt i oss ett lass med våfflor.
Dessutom har jag lyckats droppa smet över hela köket.
Det kan man förstås tjura för om man är på det humöret.
Men det är inte jag.

Jag struntar blankt i smeten så länge, nu ska jag se på film.

Jag förstår så väl Herr Schulmans mingelångest

Klicka här.

Nähä,

inte en enda trasa som jag gillade.
Provad en klänning från Branting med ofantliga mängder tyg men den var för stor och hade några volanger för mycket, alltså kom jag mig inte ens för att prova en mindre storlek.
I nästa provrum slank jag i ett par vita jeans, men nä.
Jag fick i alla fall se de söta små groparna i rumpan och det var ju roligt. Jätteroligt.

Man kan säga att jag gav upp att prova kläder efter det, istället gick jag på doftjakt.

L´Eau D´Issey Floral.
Mm, jag doftar som en hel trädgård.

Livia bloggar

om sitt medbereonde till en sexmissbrukare.
Dagens inlägg beskriver så väl resan från det till något annat; när man har kommit ut ur missbrukssfären, börjar hitta sig själv och inte längre triggas av det man gjorde förut.

Heja Livia (och hennes man som jag önskar allt gott men som har sin egen resa att göra).

Det var nog första gången i mitt snart

17-åriga mammaskap som jag somnade innan ynglingen var hemma och vet ni, det kändes riktigt bra.
Heja Åsa. Släpp taget bara.

Något annat jag måste släppa är balkongjobb den här helgen.
Nu blev inte vädret som utlovades i veckan och för mig är det bra eftersom jag inte har plats i bilen för allt skrot som måste fraktas iväg.
Däremot kan jag tvätta fönster.
Eller inte.
Jag kan också göra nya slingor.
Eller inte.
Se film.
Eller inte.

Herregud, den här helgen kan ju bli precis hur som helst.

Det här är fortfarande den allra bästa

med de allra bästa:
Eagles.

Jag har hyrt filmer.

Avatar ( som jag lånade ett tag men aldrig såg) och En sorts kärlek, som bygger på boken med samma namn.
I boken är maken notoriskt otrogen - både före och efter hans frus cancerdiagnos - men det verkar i filmen som om man har trattat ned hans missbruk till att handla om en otrohet.
Boken var bra. Jag återkommer om filmen är något att se.

Sonen är på bio med sin bästis, som hade den goda smaken att komma med ett förtjust utrop över hans nya rum, och mamman tänker som vanligt en fredag bara lägga sig ned i soffan.
Fy tusan vad det duger bra.

Tvillingar diskuterar och ni måste se det här!

Översättning: Zoran Ismael.

Det är okej att älska.

Det är alltid helt okej att älska.

Det betyder inte att man måste, bör eller kan vara tillsammans.
Men älska får man.
Det är okej.

Så älska på ni bara.

Det enda som får plats bland alla min kartonger i bilen

är två cheeseburgare och en bägare med vatten.
De brukar ligga i magen ungefär i höjd med Skanstull.

Om kvällsmenyn vet jag ingenting utöver att delar av den ska bestå av Polly.
Det gäller att ha sina koll på sina prioriteringar.

Halva dagen består av lat,

den andra av klinik.
En utmärkt kombination.

En annan kombination jag funderar på är den av kläder som jag måste få ihop till måndagens föredrag på Rival.
Jag önskar att jag hade klätt i en piffig lite klänning, men det gör jag inte. Egentligen vet jag nog inte vad som klär mig alls och skulle gärna ha bjudit in Trinny & Susannah för lite samkväm och goda råd.

De har inte ett dugg emot oss med fallande kurvor utan grabbar glatt tag i både sidohäng och tuttdito och puttar in det i något piffigt.

Äsch,

mitt aprilskämt med snön föll rätt platt eftersom det hade snöat i natt.
Jag klämde till med en halvmeter men inte ett ögonbryn höjdes.
Till nästa år får jag nog försöka komma på något nytt.

Fredag.
Nu kör vi!