Det ska gå fort.

De flesta tror att bara missbrukaren kommer i behandling som kommer hon/han att tillfriskna i ett nafs.

Över en natt ska allt ändras; lögnerna försvinna, drogerna åka ut genom fönstret och som via ett mirakel ska vi kunna gå vidare tillsammans med en ny tillit, förtröstan och samhörighet.

Jag har hittills inte upplevt ett enda mirakel, varken i min egen relation eller i andras.

Tillfrisknadekurvan går snarare upp och ned, och det är i nedgången som vi anhöriga verkligen sätts på prov.
Klarar vi att fokusera på oss själva när missbrukaren inte verkar vara med på tåget?

I början är det svårt.
Vi dras med in i missbrukarens värld via vårt medberoende, och när missbruk och medberoende försöker kommunicera med varandra händer inte mycket, i alla fall inte gott...

Det goda händer oftast när de vanliga människorna möter varandra; de delar av oss som faktiskt är fullt fungerande.
Att se att vi också är helt vanliga människor är viktigt, vi är inte vårt missbruk eller vårt medberoende.
Det är överlevnadstekniker som vi tar till när tillvaron blir för svår, alltsom oftast för att vi inte vet något annat sätt att hantera tillvaron på.

Om vi i hela vårt liv har flytt våra känslor så går det inte fort att lära om.
Vi måste träna och träna och träna.
Att ärlighet är det bästa redskapet kommer vi på så småningom när vi inte är så himla rädda längre, när sanningen börjar göra gott istället för ont.

Då, men först då, har vi tagit ett stort steg mot tillfrisknande.