söndag 6 juni 2010

Som anhörig

till en missbrukare känner man sig väldigt utbytbar, och det kanske är det som är den största sorgen för oss.

Finns inte vi där så finns någon annan.

Det är att ha "nån" som gäller, inte att det är just vi, och vår kamp handlar mycket om att äntligen få bli viktigast.

Om vi lägger bort hur det var, eller hur vi hoppas att det ska bli, och bara utgår från här och nu (något annat kan vi inte utgå från):

Vill vi bara vara "nån", eller har vi andra önskemål för oss själva?
Hur ser vår önskan ut?
Får vi det vi behöver i relationen idag?

Om inte:
På vilket sätt kan vi påverka vårt eget liv?
Vad skulle vi kunna förändra just idag?

En liten förändring för oss själva varje dag innebär 365 stycken på ett år.
Att börja skriva en dagbok kan vara det första steget.
En dagbok om oss, inte om missbrukaren.

8 kommentarer:

HOUSE of ADELA sa...

Kloka ord Åsa, du kan sätta orden på det man känner...

Önskar dig en fin söndag;)

Kramen

Anonym sa...

Du är otrolig Åsa! Du kan formulera mina tankar och känslor precis....jag är väldigt dålig på det själv!
Tårarna bara rinner när jag känner ogen mig själv och mina känslor i allt du beskriver.
Tack för det vännen! kram Lena

Anonym sa...

känns igen. Massor. Jobbar på den där grejen, att fokusera på mig och framåt. Ett steg i taget.. bra tanke där att en dag i taget, 365 dagar.. blir många dagar i förändring. Behövdes en dag då jag känner mig hopplös, och som om jag inte kommer framåt.. (drömt mardrömmar om att agera ut i kontrollen, gav baksmälla och dåligt mående och återfall i gamla känslor)

Må gott! Kram. /Lizzie

Åsa Hellberg sa...

Kram till er också!

Anonym sa...

Försöker precis det..en dagbok om mig själv...

naussika.blogg.se

Anonym sa...

Hej!
Jag har läst din bok, och jag känner igen mig så mycket i dig. Kan man vara medberoende fast man är en av de "andra" kvinnorna? Jag har under flera år träffat en man som, visade det sig efter några månader, redan hade ett förhållande med en kvinna, men som också träffar en mängd andra. Jag har verkligen försökt sluta träffa honom, men det fungerar inte.

Åsa Hellberg sa...

Hej Anonym.

Ja, medberoendet har inte så mycket med missbrukaren att göra. Det sitter i oss själva.
Det är vi som själva väljer att acceptera att vara en drog istället för en människa av kött och blod.
Besatthet av en upptagen/missbrukande person kan också vara ett missbruk. Roger Nilsson säger att de kvinnor som han träffade högst troligen hade ett eget sex/relationsmissbruk att hantera.

Kram Åsa

faith sa...

Ja det är så självklart egentligen. Det låter så enkelt men är så svårt. Men ibland så lyckas jag med det. Men precis som missbrukaren så återfaller jag i gamla mönster. Och visst är det så att jag vill vara den viktigaste men inte den som står för överlevnad. Ibland så känns det som han är ett stort barn. Han behöver mig på något vis mer än vad jag behöver honom. Så svårt, så svårt...Kram