onsdag 2 juni 2010

Det ska gå fort.

De flesta tror att bara missbrukaren kommer i behandling som kommer hon/han att tillfriskna i ett nafs.

Över en natt ska allt ändras; lögnerna försvinna, drogerna åka ut genom fönstret och som via ett mirakel ska vi kunna gå vidare tillsammans med en ny tillit, förtröstan och samhörighet.

Jag har hittills inte upplevt ett enda mirakel, varken i min egen relation eller i andras.

Tillfrisknadekurvan går snarare upp och ned, och det är i nedgången som vi anhöriga verkligen sätts på prov.
Klarar vi att fokusera på oss själva när missbrukaren inte verkar vara med på tåget?

I början är det svårt.
Vi dras med in i missbrukarens värld via vårt medberoende, och när missbruk och medberoende försöker kommunicera med varandra händer inte mycket, i alla fall inte gott...

Det goda händer oftast när de vanliga människorna möter varandra; de delar av oss som faktiskt är fullt fungerande.
Att se att vi också är helt vanliga människor är viktigt, vi är inte vårt missbruk eller vårt medberoende.
Det är överlevnadstekniker som vi tar till när tillvaron blir för svår, alltsom oftast för att vi inte vet något annat sätt att hantera tillvaron på.

Om vi i hela vårt liv har flytt våra känslor så går det inte fort att lära om.
Vi måste träna och träna och träna.
Att ärlighet är det bästa redskapet kommer vi på så småningom när vi inte är så himla rädda längre, när sanningen börjar göra gott istället för ont.

Då, men först då, har vi tagit ett stort steg mot tillfrisknande.

8 kommentarer:

Mia S sa...

Yes... och på radion igår lät det jättebra :)

Kram !

Åsa Hellberg sa...

Tack Marie!:)

Pennelina sa...

Det är en god grund till att vi blir gamla ;-) Och tänk vad härligt det är att se små babysteg av framgång och utveckling! Det är som lagom stora praliner som man kan njuta av länge, innan det är dags för en till...

Kramar till dig och de dina :-D

Anonym sa...

Yes och amen.

Upp å ner, och ner och upp.. lite uppåt hela tiden, när jag ser tillbaka i det långa loppet. Vill ha ärlighet, även om den gör ont. Så jag stannar hos mig själv idag också. (har lätt för det där med otålighet, helt uppenbart; både med mig själv och andra)

Fast jag HAR sett mirakel i MASSOR i programmet, fast dom som innefattar en kraftfull förändring i hur människor lever och är(efter att varit djupt nere i missbruk/medmissbruk osv) har ju INTE skett över en dag direkt. Dom har tagit tid. Men jag uppfattar dom som mirakel faktiskt.. för det är ofattbart ibland, hur människor som varit så hopplösa fall i alla ögon inklusive sina egna(inräknat mig själv) kan förändras så radikalt.

Jag har alltid haft det fina i mig, men det syntes inte till direkt för tio år sedan. Dom som kände mig då, skulle inte känna igen mig idag.

TACK för tänkvärda ord! HURRA för solen och sommaren idag! (min födelsedag) KRAM!


/Lizzie

jeanette sa...

oh så skönt att läsa,efter avslutad behandling på DBK så tänkte jag att -så då var det klart, men NÄ

Åsa Hellberg sa...

Pennelina; babysteg var ordet.

Lizzie; mirakel kommer i min värld utan antsträngning, det gör inte tillfrisknandet:)

Jeanette; jag kan inte riktigt utröna om blev besviken av mitt inlägg, oavsett så grattis till en fantastisk början, att ha gått på dysberoendekliniken. Där läggs grunden om man är villig.

Kram Åsa

Anonym sa...

mirakel kan kräva samarbete, som jag ser det.. tror inte min högre makt är en medberoende direkt! :-) Tack och lov. Men förstår poängen. Kram!
/Lizzie

faith sa...

Jag ska komma ihåg det du skriver kloka kloka kvinna. Som vanligt så hjälper du mig att hitta orden!
Kram i sommarvärmen som äntligen är här!