var det oroligt i den lilla kroppen. Tredje dagen bestämde han tårögt att det fick vara nog och att han ville gå hem till mamma.
Han visste att han inte fick lämna skolan, så han smög ut från frukostserveringen och promenerade över trafikerade gator, gömde sig när han såg någon han kände och sprang sedan sista biten hem till lägenheten i Farsta Strand.
När han förstod att mamma inte var hemma blev han alldeles förtvivlad och satte sig i trapphuset för att vänta. Han hade ingen klocka och förresten kunde han inte den ändå, han tänkte att om han väntade tillräckligt länge skulle hon till sist komma hem.
På förskolan ringde man pojkens pappa som hade jobbat natt och som efter informationen om att hans son var borta vände på sig och somnade om.
Ringde mamman gjorde man först två timmar senare när den stukade lille pojken hade kommit tillbaka till skolan igen eftersom det hade blivit alldeles förfärligt ensamt i trapphuset.
Jag kom att tänka på det när jag läste Malins blogginlägg.
Det går så fort... glöm inte det ni som fortfarande har sådana som är en tvärhand höga.
9 kommentarer:
Nämen gubben! Stackarn...
Har själv ett minne från när jag var sex år... En dag skulle vi äta något till middag som jag inte tyckte om (minns inte vad det var). Mamma och pappa sa ändå åt mig att äta och då blev jag så arg att jag tog cykeln och cyklade hela vägen hem till mormor och morfar ( en och en halv mil) och jag minns så väl att jag inte vågade kliva av cykeln i en enda uppförsbacke, i rädsla för att de skulle komma. För jag fick ju inte cykla på stora vägen... Gissa om mormor var förvånad när jag dök upp :)
Stort & smått; ja, det där med ny skola har varit så där för honom. Det har dock gått över fort, tack och lov.
Karina; haha, hann dina föräldrar bli oroliga?
Jag minns inte... men de blev nog förvånade när mormor ringde och berättade att jag var hos dem. De gjorde i alla fall upp att jag fick stanna hos dem och blev hemskjutsad först på kvällen :) Jag var bara sex år, men oj så tydligt jag minns det!
Karina; vi gör ju det med vissa händelser:)
Herregud, så läskigt. Du får inte berätta sånt första dagen jag lämnar.
Malin; förlåt!
Visst är det så att tiden går fasligt fort och att man ska försöka ta till vara på den. Mina är nu 24 och 21 år, men de är ändå "mina små" och kommer alltid att så vara...
Anna; det är så va?:)
Skicka en kommentar