fick jag, av mitt dåvarande företag, träffa en psykoterapeut.
Hon hade svårt att få ihop bilden av mig, en rätt driven och utåtriktad kvinna, med det jag berättade för henne om mitt medberoende.
Den dagen jag kom till henne och berättade att jag dagen innan hade suttit i en buske och stirrat på Jonas bil utanför hans hus i tre timmar, en bil han själv sa befann sig på en helt annan ort, kunde hon inte hålla masken.
"Du är oerhört medberoende", sa hon chockat.
Nähä?
5 kommentarer:
Vad hemskt det måste varit...
Visst känns det märkligt att tänka på? Att SLÖSA bort sin tid på någon annan. Ändå var det just det som höll - i alla fall mig - "uppe" just då.
Skönt att det är mindre och mindre frestande att göra det. Ibland slår mig tanken än - men jag slår bort den med "det är för jobbigt". DEt hade jag inte kunnat göra då utan att bli helt full av ångest.
kram Sanna
Anna; ja, och extremt självdestruktivt.
Sanna; exakt.
Och vi är alla så lika i det, visst är det lite konstigt ändå eftersom vi på många andra sätt är så olika?
Ja, medberoende har varit en del av mitt namm med.
Simmelimaka; har du lyckats trixa dig ur det?
Välkommen hit förresten!
Skicka en kommentar