tisdag 16 oktober 2012

Det måste vara fränt att vara Jonas Jonasson.

Och så måste det var oerhört pressande.
Hur skriver man en tvåa efter hans etta?
Hur skriver man en tvåa efter någon etta, kan man förstås fråga sig.

Är ettan framgångsrik så har tvåan något den måste leva upp till och är ettan gömd och glömd är lätt att tro att det berodde på att den var kass, och att ingen vill läsa det jag skriver.

Min egen Sonjatvåa skrev jag innan den första kom ut.
Det var bra.
Det fanns ingen som helst press, varken utifrån eller inifrån. Jag skrev i min egen takt och jag skrev om det jag ville.
Jag hoppas att det är så för Jonas Jonasson också, trots alla sålda exemplar av Hundraåringen.
Han behöver i alla fall inte tänka på hur han ska få råd att äta.
 Det gör en del för skrivron .... inbillar jag mig.

2 kommentarer:

Skrivarvisionären Ebba sa...

Du är fantastisk som skriver i din egen takt och vad du vill ... alltså du skriver snabbt som tusan och gillar det. Så olika det kan vara. Men jag gillar verkligen ditt driv!

Åsa Hellberg sa...

Den här gången tycker inte jag att det går särskilt snabbt, det puttrar mer på. Men det är takten jag behöver just nu, uppenbarligen.