Jag har köpt ett nytt batteri till min dator

eftersom det förra höll i 20 minuter.
Än så länge verkar inte det här mycket bättre.
Idag tar jag tid.
8.45 drog jag ur nätsladden.
Hälften av laddningen återstår nu 09.22.
Igår gick det från hälften till noll på en minut.

Datorer är inget kul samtalsämne och jag behöver ett nytt.
I brist på ett sådant slutar jag här och går till stranden istället.
Dagens arbete startar sent i eftermiddag.
Oerhört bra planerat.

Vi säger ofta

att vi inte kan lämna vårt dysfunktionella förhållande och det är naturligtvis inte sant.
Det kan vi visst.
Det känns så möjligtvis, men det är inte än annat än en känsla.
Vi kan packa våra väskor och gå, alternativt slänga ut den som gör oss illa.

Vi kan, däremot gör vi det inte.

Jag har nog aldrig träffat människor som står ut med högre smärta än de som är tillsammans med en aktiv sex & relationsmissbrukare.
Det som är mer smärtsamt än att stanna i en sådan relation är att lämna den.
Så vi säger vi att vi inte kan, för vi tror oss veta att en sådan smärta skulle vi inte klara av.

Jag såg en ofantligt skrämmande dokumentär i två delar på svt som handlade om ett amerikansk par, där kvinnan systematiskt blev misshandlad, så också hennes barn.
Den yngsta dottern slog mannen till sist ihjäl, och inte ens då kunde kvinnan släppa honom.
Hans makt över henne och hennes känslor var total.

Hon kallade sina känslor för honom kärlek.

Under mordrättegången - mot de båda eftersom hon hade underlåtit sig att skaffa hjälp och skydd till sina barn - skrev hon brev till honom där hon dels talade om vilka sexuella aktiviteter hon ville att de skulle ha i rättssalen men också hur stor hennes kärlek till honom var.

Båda dömdes till livstids fängelse, och hon fälldes inte minst för dessa sista brev.
Hennes rädsla för smärtan för att förlora honom blev en bidragande orsak till dotterns död och satte henne själv i fängelse.

Det är inte kärlek.
Det är rädsla.
Dessa två är tyvärr oförenliga.

Säger du att du inte kan, så gör om det till att du inte vill.

En dag kanske du vill och då kan du också.

Det här skulle kunna ge

20 ensamstående och fattiga mammor lite guldkant på semestern. Klicka här.
Jag fattar faktiskt inte den här symboliken och blir bara förbannnad.
Det är i alla fall inte en aktion som få min röst i höst.

Vad är det för pytte - pyttesmå

flugor som anser att det är helt underbart att vara exakt en centimeter från mig ansikte?

Om de låter något eller inte är helt omöjligt att säga eftersom någon har tagit ett beslut om att det är bra att borra upp gårdsplanen klockan 07.00, den sjätte juli 2010.
Gårdsplanen ligger nedanför mitt sovrum.
För att inte avlida av värmeslag är balkongdörren - i mitt sovrum - vidöppen, vilket i sin tur betyder att de borrar I MITT ÖRA.

Därför hör jag inte om flugorna, de där pyttiga, surrar eller inte.
Det är dessutom oväsentligt.
Den där centimetern är tillräckligt irriterande.

Tre koppar kaffe kommer att vända den här morgonen till en helt lysande dag. Det, och lite coaching.
Däremellan är det faktiskt väder för en dammsugare.

Det blir en bra tisdag i förorten.

Jag bloggar lite

om medberoende och missbruk just nu, mest för att jag pratar om det hela dagarna och är rätt slut i pallet så här dags.
Men tro inte att jag inte återkommer i ämnet, för det gör jag... en annan dag.

Nu ska jag vara helt oberoende och läsa en tidning.

Mer Gevalia

Det var inte bara båtar som fick ny skepnad under mitt befäl, även denna vagn agerade servering en jul för några år sedan. Nu ska sägas att det var reklambyråns idé och också de som hade rätt kontakter på SL, men någon ska driva projektet för att landsätta det också.
Det var min lott.

Vi hade med oss en gigantisk espressobryggare och det vanliga bryggkaffet fixade vi i åttaliterstermosar.Vi hade ett helt gäng med människor som bara pysslade med att vänta in vagnen på T-centralen, byta ut de tomma termosarna mot fyllda, och sedan springa iväg för att brygga nya i ett rum som vi fick låna på centralen.
Då visste jag exakt hur lång tid det skulle ta för tåget att komma tillbaka och det var nog det mest minutiösa projekt jag har varit inblandad i.

Tunnelbanetåg väntar inte, särskilt inte på kaffe...

När sonen var åtta

jobbade jag med att marknadsföra Gevalias kalla kaffedryck, Icepresso.

För detta ändamål leasade vi en flatbottnad båt, gjorde om den till ett café och körde den från kust till kust.
När båten kom till Fjällbacka fick sonen vara med och dela ut de kalla kaffeburkarna till båtgästerna.


Kaffe och åtta är kanske inte en bra kombination, men när vi kom hem ville han ändå provsmaka. Han stod utanför kylskåpet, blundade, knäppte sina händer och bad "Gode Gud, låt mig tycka om Icepresso".

Han kräktes nästan.



Men båten var fin.

Varför säger man "där nere"

så fort man åker utomlands.
"Där nere är det..."
"Där nere får man..."
"Där nere hade jag..."
Och på frågan hur länge någon ska vara borta är svaret allt som oftast "bara en vecka" och så ser personen så där lite urskuldande ut.
Vaddå bara?
Det är väl helt fantastiskt att ha möjligheten att resa bort en vecka?

Strunt samma.
Nu ska jag jobba.
Här uppe.
I en vecka.
Tjoho.

Värmen

i Stockholm ska tydligen hålla i sig hela veckan, och eftersom jag har klienter på morgon och sen eftermiddag så kan jag fortsätta med mina korta besök på stranden varje dag.

När jag nu inte har någon semester vill jag ändå låtsas lite och till den leken duger farstabeachen alldeles utmärkt.

Nära hem och nära till jobbet.

När jag ligger på stranden

vandrar det förbi en kvinna med precis så där långa ben jag tycker är så snyggt, och strax framför mig på en gul handduk sitter en annan med långt tjockt mörkt hår.
Jag tittar på henne när jag själv försöker få mina tunna blonda strån att sitta fast i en tofs, och jag tänker att det där håret måste vara allldeles underbart att slänga med.
Vid sidan om mig stretchar någon. Hon måste vara i min ålder och hon är i perfekt trim med magen innanför, inte utanför, bikinibyxorna.

När jag kommer hem studerar jag mig själv i spegeln.
Korta ben, tunt hår, en före detta platt mage och jag inser att jag inte vill byta en enda kroppsdel.
Det jag ser i spegeln är jag.
Jag vill inte se ut som någon annan.
En annan kropp på mig hade känts väldigt... udda.

För övrigt ska jag visst på fotboll på onsdag. Det är VM-final mellan Sverige och Italien i Gävle.
Det visste ni inte.
Det är jag och Maggan Graaf som ska dit.

Mina kroppsdelar och jag somnade en stund, behöver jag säga det...?

I morse var det blött och grått i Fjällbacka

Men se så fint det är just nu.

Idag gjordes det tv-reklam

för något nytt koncept som kallas "Drömstugan", eller nytt och nytt, Åre och Sälen har väl alltid haft sina stugbyar med bostadsrätter... men i alla fall.
I reklamen hänvisas till en hemsida som jag som nyfiken gick in på.

Jag tittade runt en bra stund innan jag förstod att det saknades information om prislapp, vilket gjorde mig mer irriterad än intresserad.
Varför gör man så?
Om nu alla ska ha råd med en drömstuga som det sägs i reklamen så borde man väl också uppge vilken summa alla anses ha råd med?

"Ring för prisuppgift" som det står ibland är inte min grej.
Raka puckar, annars får det vara.

Är för övrigt på ett strålande humör.
Det är ju söndag!

Japp, då var det avgjort

Klicka här.

Recension Beck:

Se den.

Kort och kärnfullt, och allt jag kan prestera.

Inte för att jag är svettig längre, för på bion var det kallt, utan för att jag inte kan recensera.
Antingen så gillar jag eller så gillar jag inte.
Det djuplodande, och emellanåt analyserande, jag ägnar mig åt i mitt arbete förmår jag överhuvudtaget inte att applicera på varken böcker eller filmer.

Se den betyder att jag tycker att den är bra., ingenting annat.
Varför kommer ni inte att få svar på eftersom jag inte vet varför.
För mig är inte det särskilt noga.

Varför min näsa är röd kan jag däremot berätta; det har varit sol i förorten idag.

Nu finns det många som

tar bort damm som inte finns, det vill säga städar i något slags preventivt syfte (?).
Det gör inte jag.
När dammet ligger där, gärna i drivor, tar jag tag.
Ett sådant hade jag tänkt att ta idag, men den tropiska hettan gör att jag inte rör en fena.
Just nu sitter jag blickstilla, för när till och med fingrarnas rörelser över tangentbordet får pannan att bli blank är det varmt.
Efter en sväng till stranden såg jag fram emot att komma hem till en sval lägenhet, men så var alltså inte fallet.

Ikväll går vi på bio.
Det är smart.
I salongen är det oftast så kallt att jag behöver en tjock tröja och dessutom ska vi se Beck som kan generera en och annan rysning.

Så länge sitter jag som sagt stilla... och ropar ut mina önskemål om vätska.
I vår familj kör vi hjälpmetoden.
Den som behöver något får hjälp av den andre, oavsett hur litet önskemålet är.
Idag får alltså sonen ge mig vatten, i morgon kan det hända att jag ger honom mat.

Det är väl rättvist?

Nämen

Sandra Karlström har nyss läst några biografier, varav Casanovas Kvinna var en.
Klicka här.

Tusen tack, Sandra.

Min säng

är en lysande källa till inspiration (och svett numera, fasiken vad varmt det är på nätterna...).

Mitt problem är att jag inte har något anteckningsblock tillhands, för när jag väl ska delge er mina insikter finns de inte längre kvar vilket en anteckning hade kunnat råda bot på.

Mitt minne är fortfarande, flera år efter utbrändheten, inte att räkna med och den där anteckningsboken ska jag redan nu lägga fram.
Det kan hända att ni därmed får er en hel del nyttigheter till livs i morgon.
Idag är det kört är jag rädd.

Det nyttiga idag kommer att bestå av pommes, och till dig som protesterar mot det säger jag ... ingenting alls och saltar lite extra.

Jag har bara en sak att säga

Jag får helt enkelt återkomma.

Inlägg ettusenåttahundranittiosju.

Jag såg att någon hade googlat på Åsa Hellberg +familj +foto häromdagen, och det behöver ju på intet vis vara mig och min familj som man vill se foto på.

Det kan dock vara så, och därför är jag så evinnerligt tacksam att det inte går att hitta några sådana foton; helt enkelt för att vi är helt överens om att det inte ska finnas på nätet, enbart i vår familjs egna album.
Jag skulle heller inte låta någon annan ta kort av oss tillsammans just av den anledningen...
Vips dyker det upp bilder på facebook och då är vår "familjesekretess" rätt körd.

Men visst har det varit lockande att lägga ut fina bilder på härliga barn, så som ni andra kan göra; det skulle dock kunna skada dem och därför är valet lätt som en plätt.
Inga bilder eller riktiga namn på familjemedlemmar.
Punkt.

Roliga timmen

Lina, 5 år, berättar för sin lekkamrat att hon fått en ny pappa.
- Jaså, vad heter han?
- Bosse Jansson.
- Han är bra. Honom hade vi förra året...

Det är många barn som får extra - eller kanske plus och plast - föräldrar nu förtiden. Egentligen är väl det rätt bra; ju fler vuxna desto bättre... om de förmår inkludera vill säga. Gör de inte det, och mamma eller pappa är upptaget tokkära i sin "nya", kan det bli ett utanförskap istället.

Bosse Jansson verkade ju i alla fall vara bra. Jag sätter en femma på att han vågade bry sig om.