lördag 12 oktober 2013

Ibland ges möjligheten att läsa

ett kort stycke ur en bok till exempel på Adlibris, och när jag den här gången - med nöje vill jag gärna säga - slogs jag av hur lite, hur oerhört lite, jag använder mig av miljöskildringar när jag skriver, och att det rimligtvis måste betyda (den här meningen blir lång) att jag har har betydligt mer av något annat, antagligen actionaktigt i mina böcker (om vi förutsätter att de är lika långa vill säga) än vad man kan få plats med i andra.

I ett kapitel hos mig tar man sig jorden runt, träffar 80 personer, ligger lite och får sitt hjärta krossat.
I snutten jag läste idag skulle det läggas kläder här och där, tre personer fick sitt utseende mycket noggrant beskrivna och den lilla staden, och hur den såg ut, tror jag nästan fick en hel sida ... och sedan var kapitlet slut.

Visst är det härligt att vi uttrycker oss på så vitt skilda sätt och jag undrar hur det visar sig i annat, för jag är rätt övertygad om att det gör det.

Jag är till exempel en rätt optimistisk doer helt utan tålamod. Lägger inte särskilt stor vikt vid detaljer, men är rätt bra på helikopterperspektivet.
Jag har en vän som säger sig vara melankolisk, och när jag frågar honom hur han vill beskriva det säger han att han gillar låtar som går i moll.
Det är ruskigt bra beskrivet. Om han skulle skriva gissar jag att det skulle bli i ett lägre tempo, kanske lite miljöbeskrivningar men inte i samma grad som i exemplet ovan.

Så hur är den personen som skriver detaljrikt, som färglägger sitt manus med beskrivningar av ditt och datt och allt annat?

Inte särskilt rationell, tror jag. Väger troligtvis alternativ. Är noggrann med det mesta, kan möjligtvis vara lite av ett kontrollfreak? Duktig och kompetent. Är varken moll eller dur, snarare skönt mittemellan. Är sällan nöjd, kunde alltid gjort bättre.

Vad tror du? Ser vi i böckerna vem författaren är, inte utifrån valt ämne utan på hur personen skriver?






7 kommentarer:

Hanna Lans sa...

Det tror jag att man kan läsa mellan raderna många gånger. Själv tenderar jag att skriva rakt fram och uppåt och iväg. Dröjer mig knappt vid miljöbeskrivningar och tycker att man kan gestalta bra genom att inte gestalta som man s-k-a. Uppstyltad gestaltning är det tråkigaste jag vet, det slår t.o.m. miljöbeskrivningar.

Anonym sa...

Det är nog därför jag inte tröttnar på dina böcker, de är aldrig tråkiga. Jag har ju en bild i huvudet ändå hur det ser ut. /Maria

Annika Estassy sa...

Tror absolut att författarens personlighet märks såväl mellan som i raderna. Själv gillar jag miljöbeskrivningar som förflyttar mig, tar mig in i berättelsen. De ska fylla en funktion, inte vara med som ngn slags utfyllnad. Och att läsa om ngn som viker tvätt kan vara tråkigt om det skildras på fel sätt och av fel anledning.

Kati sa...

Jag håller med Annika. miljöbeskrivningar an vara bra men för mig är de bäst när de är kortfattade men ändå säger en hel del. Jag har vanligtvis inte mycket miljöer, men ibland tycker jag det är kul, när de sätter stämningen. jag är nog åt dur-hållet personligen.

Fru Venus sa...

Jag hoppas verkligen att författarens personlighet lyser igen, annars känner jag att man blir lite lurad.

Singelmamman sa...

Om jag skulle skriva klart en bok någon gång tror jag absolut att den skulle vara utan onödig miljöskildring. Jag är som du, otålig och en doer. Detaljer är för andra. Så visst märks det i böckerna. Hur författaren är.

Ebba Range sa...

Jag såg hotellet i London, huset på Mallis etc i Sonjaböckerna - det var lätt.
Själv skriver jag ned vissa detaljer eftersom det är så jag själv ser på omgivningen. Det är förstås en smaksak. Alla läsare behöver ju inte gilla sättet man skriver på. Sedan beror det nog på vad man vill förmedla - min bok är ett slags tidsdokument och om det är någon som vill besöka orten jag skrivit om - så kan de lätt känna igen sig. Utom på att skorstenen till panncentralen numera är riven :)