Jag läste högt långt efter han kunde läsa själv. Alla Sune, som är perfekta böcker att läsa om man en åttaåring hemma. Det finns inga som skrattar så bra som de som är åtta och ju mer ungen skrattar desto roligare är det att läsa. Dessutom erbjuder Suneböckernas persongaller lysande möjligheter för oss föräldrar som gärna spelar teater; det finns både unga och gamla karaktärer att dramatisera ... om man så vill, och om man vill att ens åttaåring ska vrida sig i skrattplågor.
Läsa och sjunga, det har nog varit vår grej.
När han var två fick jag sjunga Mors lilla Olle, om och om igen, trots att han grät floder när mor skrämde undan Olles vän. "Igen", sa han när jag hade sjungit klart, och så grät han så att den lilla kroppen skakade.
Mors lilla Olle i skogen gick, rosor på kinden och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå, bara jag slapp att så ensam här gå!
Brummelibrum, vem lufsar där? Buskarna knaka. En hund visst det är…
Lurvig är pälsen, men Olle blir glad: Åh, en kamrat, det var bra se god dag!
Läpparna små utav bär äro blå, bara jag slapp att så ensam här gå!
Brummelibrum, vem lufsar där? Buskarna knaka. En hund visst det är…
Lurvig är pälsen, men Olle blir glad: Åh, en kamrat, det var bra se god dag!
Klappar så björnen med händer små, räcker fram korgen: Se där, smaka på!
Nalle, han slukar mest allt vad där är: Hör du, jag tror, att du tycker om bär.
Mor fick nu se dem, gav till ett skri. Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
Å, varför skrämde du undan min vän? Mor lilla, be honom komma igen!
Nalle, han slukar mest allt vad där är: Hör du, jag tror, att du tycker om bär.
Mor fick nu se dem, gav till ett skri. Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
Å, varför skrämde du undan min vän? Mor lilla, be honom komma igen!
Ur Wikipedia:
Mors lilla Olle är en barnvisa skriven av Alice Tegnér. Den publicerades i häfte 3 i Sjung med oss, mamma! 1895.
Visans text är inspirerad av en verklig händelse. Barnet hette Jon Ersson och i september 1850 var han och hans äldre syskon ett par hundra meter från Morbäcksätern utanför byn Särna i Dalarna och plockade lingon. Jon, som bara var ett år och sju månader gammal, mötte enbrunbjörnshona med två ungar och matade ungarna med lingonkvistar. De blev trötta och ungarna och Jon lade sig för att vila vid björnhonan. Äldsta systern hämtade modern och hon skrämde bort björnarna.
8 kommentarer:
Att man läser för dem har ju egentligen inte så mycket att göra med att de inte kan läsa själva / eller kan, utan att man får en stund tillsammans som bara är ens alldeles egna stund.
Underbart! jag minns inte heller att mina föräldrar läste sagor när jag var liten, (även fast jag har fått höra att de visst gjorde det, i massor), men någonstans tror jag det är därifrån min kärlek till böcker började. Så visst gör det skillnad.
Underbart! jag minns inte heller att mina föräldrar läste sagor när jag var liten, (även fast jag har fått höra att de visst gjorde det, i massor), men någonstans tror jag det är därifrån min kärlek till böcker började. Så visst gör det skillnad.
Haha! Underbart minne. :)
Hos mig har vi läst sedan barnen kunde ligga eller sitta still en stund. Sång har alltid funnits med, helst sådana med rörelser till. :)
Äldsta har alltid varit stilla när vi läst vilka böcker som helst men den yngre hade mer kryp i lilla kroppen och satt still/somnade bara om jag läste högt ur någon av Herman Lindqvist "Historien om Sverige". Hon var då i 3-års åldern.
Gafflan; haha, vilket skönt minne:)
Ångrar att jag inte läste längre för mina. Vi läste till lågstadieåldern men sen slutade jag
Sune läste vi också minns jag. Stor favoriten dock var Stinas Sommar :-)
Det är så mysigt att läsa med barnen.
Skicka en kommentar