att någon jag höll kär skull anpassa sig till mig.
Aldrig någonsin tänkte jag att han skulle klä sig så att vi matchade varandra eller ta del av det som som var mitt intresse.
Inte heller funderade jag på att jag kunde insistera på att se en film som jag trodde mig gilla eller föreslå en restaurang om han hade föreslagit en annan.
Jag tänkte aldrig på vilken dag jag egentligen kunde ses och att jag faktiskt inte behövde ställa in det jag redan hade planerat för att han just då ville umgås.
Jag sminkade mig för den som tyckte mycket om smink på samma sätt som jag sminkade av mig för den som föredrog det.
Vad jag själv tyckte om visste jag inte.
Inte då, bara när jag var singel.
Att jag var den som skulle anpassa mig var självklart, något annat föresvävade mig aldrig.
I alla, alla år hade jag gjort på samma sätt så när jag mötte "Jonas" var min anpassning lika självklar som den hade varit 10, 15 och 20 år tidigare.
I hans missbruk fick jag se mig själv i ett nytt, skarpt, upplysande och nästintill obehagligt ljus, men att slå på mig själv för det var aldrig aktuellt
Jag började istället klappa mig själv mjukt på kinden.
Det var vad jag behövde.
11 kommentarer:
Sitter och läser och blinkar bort en liten tår i ögonvrån...fint skrivet av dig och för mig är det så bekant...Helt sant att vi ska vara snälla mot oss själva;)
Varm kram till dig
Tack det samma, Adela.
Varför är vi såå anpassningsbara??
Fint skrivet! kram Lena
Lena; spelar det egentligen någon roll varför, det kanske räcker med att vi förstår att det är så vi är och börja göra annorlunda?
Kram Åsa
Känner så väl igen mig. Strävar åt andra sidan men jag vill dras gärna tillbaks. Knepigt när man känner sig så stark i andra situationer. Kram y
Exakt så, Onna. I andra situationer fungerar man "normalt".
Tricket är att bli hel, det vil säga att vara densamma i vilken relation det än månde vara; till föräldrar, kärleken eller vänner.
Kram Åsa
Både jag och mannen kände igen mitt tidigare jag och båda kunde konstatera att det är annorlunda nu. Skön insikt. Tack för att du finns. Kramar
Såg du Tintos blogg?
Tack själv anonym!
Kram Åsa
mkt tänkvärt! :-) Och helt i linje med vad jag tänker på och går igenom just nu.
Är i processen att mer och mer lära känna mig själv, och jag behövde en nytändning i mitt liv nu. Så jag har köpt lite nya kläder, och de är lite i en stil jag inte haft förut.. "han" var väl inte överförtjust direkt, men jag tänkte att det skiter jag faktiskt i.. för det är jag som ska ha kläderna. Och tänk om vi skulle råka vara ihop länge, ska jag inte kunna experimentera med klädstilar eller liknande då, bara för att han inte skulle råka gilla samma saker som jag??
Nej, han får "stå ut" eller skita i mig. Jag gör som jag "vill" ändå på dom punkterna numera. STORA FRAMSTEG för mig! För jag känner igen det där som du beskrev.. Var vad "han" eller "dom" gillade(vänner och partner osv) som styrde mig.. Inte vad jag ville. Jag var såååå anspassningsbar..
*grimas* Bara så tacksam hela tiden att någon ville vara med mig.. Usch.
Varför skulle inte någon kunna vara tacksam för att få vara med mig?? På samma sätt som jag kan vara tacksam över att ha någon i mitt liv? Jag är ju också fantastisk ju.
och jag övar mig i att vara mer lojal mot mig. Jag avbokar inte vad som helst bara för honom, han får anpassa sig efter mig också, om han vill vara med mig. Får vara ge och ta, eller så får det vara för min del. SÅ SKÖNT att leva så här! Mycket mer glädje och skratt i mitt liv nu.
Varma kramar och tack för inspiration!
/Lizzie
"Mycket mer glädje och skratt i mitt liv nu."
Tack Lizzie, vad härligt att höra!
Kram Åsa
Skicka en kommentar