felstavningen även idag. Sonen är på dejt, och av någon anledning är det viktigare än att ändra rubriken.
Smällar man får ta som tonårsmor.
Stockholm slog något slags värmerekord idag kändes det som, det fanns nämligen ingen behaglig sjöbris vid min lilla strand.
Till det krävs ett mäktigt hav.
Ett sånt som bara finns på västkusten.
Nordsjön, där det svallar och brusar under vindarnas växlande gång som det heter i visan.
Vi ska snart åka dit.
Både sonen och jag saknar barnen som finns där.
De andra i familjen kan man prata med i telefon, men de små är helt enkelt... för små.
På tal om smått: Idag kunde jag skåda två stycken flickor i treårsåldern som struttade runt med rumpan bar på stranden. I duschen tordes de bara sticka in en tå och sedan skrattade de tillsammans så där som bara småfolk kan.
Jag kan sakna den där lilla skrattande blöta kroppen som kryper upp i knät och vill bli värmd och torr.
Lyckost er som har det kvar, skynda att uppskatta det.
Vips (och jag menar verkligen vips) är de ute ur knät och på dejt.
3 kommentarer:
Blev alldeles varm då jag läste det här inlägget.
"Skrattar så som bara småfolk kan"...och ja, det är ju så sant så. Det där bubblande, helt oemotståndliga och härliga skrattet som kan få vilken stingslig förälder som helst att ryckas med av bara farten.
Idag ska jag trycka på pausknappen lite. Tack för att du påminde mig.
Och bara försöka njuta.
Åtminstone en liten stund...
Kram
Tinto
hon är ju bara tre, och hon vill ändå inte sitta stilla i mitt knä särskilt långa stunder... men dom stunderna är ren och skär *LYCKA* :-) Så JA; jag njuter så mkt jag bara kan!
Härligt inlägg som gjorde mig glad! Fick höra min dotter skratta sådär igår, när vi var och badade.. så underbart!
Kram!
/Lizzie
Å ni lyckostar som har sådana där små.
Jag är så oerhört glad och tacksam för min stora, men han kunde gott ha haft en lillasyster...
Skicka en kommentar